Det svenska pensionssystemet innehåller som bekant en premiereservdel där pensionsspararna själva ges möjlighet att välja fonder. Den tillkom som ett krav från de borgerliga partierna när pensionsuppgörelsen blev till för 17 år sedan. Detta som ett uttryck för den allt yvigare nyliberala dröm som grep omkring sig, om att alla och envar kunde spekulera sig till lycka och rikedom.

Fast i själva verket är det mest bara finanskapitalisterna som blir rika på vanliga löntagares och pensionärers bekostnad. Finansialisering kallas fenomenet numera på ett finare språk. Politiskt sanktionerad rofferiverksamhet är i många fall en mera korrekt benämning.

Denna rofferimodell, förpackad i valfrihetsretorik, har vi sett banas väg för inte bara i pensionssystemet, utan också, inte minst under alliansregeringens åtta år, inom arbetsmarknadspolitiken, i friskolesystemet och i äldrevården. Finanskapitalisterna har gjort sitt intåg och kammat hem lätta och inte sällan oerhört väl tilltagna vinster.

Socialdemokraterna gjorde motstånd mot premiereservdelen i pensionssystemet när detta sattes i sjön. Utan det motståndet, inte minst från ”gräsrotsnivån”, kunde olyckan blivit mångfalt större. Men jag trodde då och jag tror nu att motståndet var lite halvhjärtat på en del håll. Helt enkelt därför att allt fler också ledande socialdemokrater hade börjat anamma idén om marknadiseringens och finanskapitalismens välsignelser också på välfärdens områden.

I Sverige kan du som pensionssparare välja mellan ett oöverblickbart antal privata fonder. 600 000 pensionssparare har överlåtit sitt sparande till någon av dem och alltför många gör sitt bästa för att helt enkelt lura pengarna av de blivande pensionärerna. Vill man ha ett tryggt sparande gör man klokt i att låta pengarna stanna i det statliga alternativet, AP7 Såfa, d v s att inte välja alls.

Avgifterna i de privata fondbolagen kan vara upp till åtta och en halv gånger högre än i Såfa, trots att de levererar betydligt sämre avkastning. Deras placeringsprecision har ibland elakt liknats vid en apa som kastar pil. Vilket är i elakaste laget. Mot pilkastande apor.

Skandalerna har varit många. Det handlar om fondbolag som inte bara tar ut dyra avgifter, levererar dålig avkastning och på ett skamligt sätt berikar sina ägare, utan också om hur de med hjälp av skumma metoder, bland annat via telefonförsäljning, försöker locka pensionsspararna.

Jan Guillou skriver i Aftonbladet om en av fondskandalerna, om fondbolaget Allra med två ”finansvalpar” i ledningen, som ”berikat sig på att plundra pensionärer”. I fondstyrelsen sitter också tidigare vd:n för Svenskt Näringsliv Ebba Lindsö, tillika ordförande i statliga Sjätte AP-fonden. Och inte blir det roligare av att också socialdemokraten, tidigare ministern Thomas Bodström sitter där. Eller satt där, han lär nu efter allt ståhej ha lämnat. Men Bodströms engagemang bara understryker mina misstankar att socialdemokratin hade kunnat bjuda hårdare motstånd mot premiereservdelen, om inte ledande företrädare vid den tiden det begav sig hade låtit sig charmas av marknadiseringen och finanskapitalismen som en kraft som kunde bidra på ett fint sätt också till välfärden.

Jag lyssnade förra veckan på socialförsäkringsminister Annika Strandhäll

som pratade om det stora behovet av att reformera det svenska pensionssystemet. Hon kom också in på premiereservdelen och de skandalösa fondbolagen. ”Vi kommer väldigt hårt att driva frågan om en reformering av systemet”, sa hon och nämnde att ett sätt att lösa problemen kan vara att begränsa premiereservdelen till tio fonder som staten upphandlar och kontrollerar.

Svårigheten när det gäller alla reformer på pensionsområdet är att alla partier i pensionsgruppen måste vara överens. Och det är inte bara premiereservdelen som behöver reformeras. Grundpensionen måste förbättras, beskattningen av inkomster från lön och pension måste bli lika och rättvis och, inte minst, kvinnors och mäns pensioner måste bli jämlika.

Det är inte enkelt att inse hur det kan göras i samförstånd med de borgerliga partierna. Socialdemokratin bör till att börja med kraftfullt driva sina egna – radikala – krav för ett rättvist och på sikt fungerande pensionssystem. Och om nödvändigt gå till val på frågan om rättvisa pensioner. Det har gjorts förr.