Det har länge funnits några mediesanningar för politiker och politiken; Ljug inte och var inte tråkig. Efter valet i USA har det blivit smärtsamt tydligt att för desperata väljare är det en större synd att vara tråkig än att ljuga. Man kan säga mycket om Donald Trump, men tråkig är svårt att anklaga honom för att vara. Sverige är på intet sätt isolerat från den här synen på politiken och vad den bör uppnå. Sverigedemokraternas svårigheter med att hålla sig till fakta kompenseras med råge av att de inte lämnar någon oberörd. Ju större skandal desto mer populära tycks de bli.

Det sägs att medieklimatet är annorlunda för högerpopulisterna som följer en egen logik. Kanske är det inte så märkligt. Företrädare för etablerade partier har länge varit enormt utsatta av media. Vid minsta snedsteg från en väldigt smal stig löper man risken att stå i epicentrum av en mediastorm. Att stå i centrum för medias intresse kan vara otäckt, och rädslan för mediadrev har gjort politikens representanter fega. För att freda sig går de främsta företrädarna kurser i mediehantering. Kurserna tycks gå ut på att vara så flat och otillgänglig som det bara går. Aldrig visa känslor, inte ifrågasätta eller på andra sätt opponera sig av rädsla för att journalisten ska framställa dig i dålig dager eller blotta en upplevd svaghet. Så opersonligt. Så tillrättalagt. Så erbarmligt tråkigt.

Fegheten tycks smitta av sig på det politiska innehållet. I dagsläget presenterar inget politiskt parti i riksdagen några reformförslag av den minsta upphetsande karaktär. Inte ens förslaget om begränsade vinster i välfärden, som en stor majoritet av den svenska befolkningen stödjer och så nära en veritabel slam dunk men kan komma i politiken, lyckades man presentera för riksdagen utan att först ha urvattnat det rejält. Trots vetskapen om att man skulle torska på förslaget oavsett utformning.

Men det värsta med feghet är att den ger upphov till handlingsförlamning och förvaltande. Man slänger sig med siffror och skyller ifrån sig varför saker inte går istället för att sticka ut hakan och riskera kritik. Man gömmer sig bakom ekonomin för att slippa konfronteras med att det är den egna oviljan och oförmågan som sätter gränser för vad som är möjligt. Och i vakuumet som uppstår där ingen egentligen verkar vilja något mer än att behålla status quo, ignoreras människors mycket verkliga problem.

Samtidigt i en annan verklighet arbetar journalister med att nagelfara kommunkvitton, i jakten på scoopet som kan skjuta den egna karriären till stjärnorna. Två tredjedelar av den samlade kåren bor numera i Den kungliga hufvudstaden, och ingenstans har väl granskningen varit så hård och gett så lite politisk konsekvens som i landstinget i Stockholms län. Hela landet är numera väl införstådda i Nya Karolinskas problem och hur man köpt strumpor för 16.000 kr paret. Den politiska majoriteten består. Det som är mest intressant är trots allt inte de som blir granskade, utan vad den övriga tredjedelen som är satt till att rapportera om resten av landet inte hinner med. Var finns berättelserna som ska beskriva de mest osexiga levnadsödena i nutidens samhälle, det vill säga landsbygdens vedermödor och arbetaren på golvet. Den stora grå massan som inte har något uppseendeväckande att berätta utan knegar på i landet lagom. De som inte är lusfattiga men ändå precis klarar månaden. De som är för kloka för att hamna i Lyxfällan men för ointresserade för att satsa på aktier och IT. De som kämpar på för sig och sin familj.

När makthavarna vänder dem ryggen vem ska de prata med om sina problem? Kanske är faktaresistens inget mer än den känslomässiga upplevelsen av att ingen står på min sida.

Magdalena Beck