I behov av att för ett ögonblick få vila från allt det mörka som tornar upp sig i dagspolitiken hemma och utomlands, sökte jag mig bakåt i tiden för att hämta mod och inspiration för fortsatt arbete för ett bättre samhälle. Efter att ha retat upp mig på en karikatyrbild där jämlikhet framställdes som något avsevärt sämre än rättvisa, sökte sig mina tankar till barndomen. Närmare bestämt till 1970. Då var jag 8 år.

Jag minns nålen som mina föräldrar bar i rockslaget till 1 Maj. Parollen som fanns på plakaten vid demonstrationen. Jag minns att vi talade om ämnet hemma vid köksbordet. ”Ökad Jämlikhet” handlade det om. Jämlikhet, inte som ett tillstånd att uppnå, utan som en kompassnål att ständigt ta sikte på för politikens riktning. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Det politiska klimatet från 1970 känns långt borta.

Själv tog jag djupt intryck av tankarna om Ökad Jämlikhet som riktning. Mina förfäder och förmödrar var lantarbetare och soldater. Alla fick slita hårt och levde under enkla förhållanden. För mig fick Ökad Jämlikhet som riktning en mycket konkret innebörd. Från det hårt indelade klassamhället, där fattiga och ”enklare” människor inte hade någon chans att göra utvecklande livsval. Till ett samhälle där makthavarna kände ansvar för att skapa möjligheter till utbildning, bättre ekonomiska förhållanden och ett tryggare liv för alla. Ett samhälle med minskade inkomstklyftor och ökad välfärd.

Jag har själv kunnat skörda frukten av den politiska riktningen. Fått tillgång till utbildning och betydligt bättre socioekonomiska förhållanden än tidigare generationer i min familj ens kunnat drömma om.

Men Ökad Jämlikhet som riktning är ingen fast kurs. Jag har länge känt oro för att just denna kompassnål kommit i skuggan av andra strävanden. Vi har under de senaste decennierna diskuterat hur människors intressen kan tas tillvara på bästa sätt genom kategoriseringar utifrån kön, ålder, sexuell läggning, funktionshinder, etnicitet eller religiös tillhörighet. Med de bästa ambitioner, absolut. Men med risken – och i värsta fall konsekvensen – att strävan efter ökad jämlikhet, och i värsta fall grundsynen om alla människors lika värde, går förlorad.

Istället har vi talat om minskad diskriminering och ökad rättvisa mellan de grupper jag nämnde ovan, men med bristande hänsyn till socioekonomiska förhållanden. I och med det har den politiska ambitionen blivit att främja alternativ så människor själva ska få välja. Istället för att genom politisk styrning främja ekonomisk och social jämlikhet för alla. Skillnaden kan vid första ögonkastet uppfattas som teoretisk. Men i praktiken blir konsekvenserna för var och en fundamentala.

För den politik som bygger på strävan efter ökad jämlikhet, tar sin utgångspunkt i alla människors lika värde och lägger ansvaret för att lyckas på hela samhället. Den politik som bygger på att grupper inte ska diskrimineras, riskerar att skapa en upplevelse av att det är ”vi mot dom”. Den politik som bygger på att skapa rättvisare chanser till individuella val, riskerar att i praktiken lägga hela ansvaret på den enskilda individen att lyckas med sina livsval. Och så länge människor lever under mycket ojämlika socioekonomiska förhållanden, kommer samhällsstrukturerna diskriminera så att det inte blir en slump vem som lyckas och misslyckas. Oavsett hur mycket hänsyn vi tar till individuella skillnader på grund av kön, ålder, sexuell läggning, funktionshinder, etnicitet, religiös tillhörighet eller vad ni vill.

Därför är det av avgörande betydelse att vi formar en politik för framtiden med kompassriktningen Ökad Jämlikhet. Den kommer alltid vara en nödvändig förutsättning för ett samhälle där vi inte ser på varandra som ”vi och dom”. Ett samhälle som bygger på att alla människor i grunden är lika värda. Ett samhälle där rättvisare livschanser för var och en också kan formas oberoende av skillnader i kön, ålder, sexuell läggning, funktionshinder, etnicitet eller religiös tillhörighet.