Yttrandefrihet är inte samma sak som att få yttra sig utan att någon annan säger emot. Ger man sig in i den offentliga debatten får man räkna med att andra har en annan åsikt och dristar sig att yttra den. Det är inte helt ovanligt att individer från den yttersta högerkanten av den politiska spelplanen anser sig vara tystade när de får mothugg.
Det senaste exemplet är Katerina Janouch, som i tjeckisk TV yttrat sig politiskt om situationen i Sverige. Hynek Pallas säger emot och sen brakar det loss. En glimrande sammanfattning finns på Mediebruset. Läs gärna del 1 och del 2.
Det senaste är att Statsministern fick en fråga av en journalist och eftersom Sveriges Statsminister bor och verkar i en demokrati med yttrandefrihet gav han sig in i debatten och meddelade åsikten att Janouch har fel.
Då far Per Gudmundsson i taket och hävdar att den enkla åsikten att någon har fel är att ”brännmärka”. En märklig åsikt om man betänker att den kommer från en av Svenska Dagbladets mer rutinerade ledarskribenter.
Thomas Böhlmark, moderat politisk tjänsteman i riksdagen, anser att en Statsminister inte skall kommentera enskilda personers privata åsikter. Det skulle alltså innebära att endast folkvalda, lobbyister eller företrädare för diverse grupperingar skulle vara kvalificerade för Statsministerns uppmärksamhet. Tydligen visste inte Astrid Lindgren det när hon skrev om Pomperipossa.
Jag avser nu att använda mig av min yttrandefrihet:
Gudmundsson & Böhlmark snackar i detta fallet strunt.
Det innebär inte att jag tystar, mobbar eller brännmärker herrarna. Jag bara säger emot. De kanske upplever att det är obehagligt, men det får de leva med.
Efter Arbetet 