Ibland undrar man om Svenskt Näringsliv, Företagarna och partier som Centern och Folkpartiet inser sitt eget bästa och i grunden tänkt igenom sin ståndpunkt när de kräver sådana uppluckringar av lagen om anställningsskydd LAS att lagen i praktiken sätts ur spel.

Av näringslivet förväntar man sig ett rationellt resonemang som siktar mot en arbetsrätt som är flexibel, det vill säga tar hänsyn till lokala förutsättningar och i praktiken avgörs i samtal mellan fria, avtalsslutande parter.
Av näringslivet förväntar man sig inte rop på politikeringripande och nya uppslitande konflikter på arbetsmarknaden för att ta oss tillbaka till den otrygghet i anställningen och det godtycke som rådde före LAS.

Men efter 37 år är kampanjen igång igen. Och näringslivets ideologiska megafoner, för att låna ett i sammanhanget välfunnet uttryck av moderate finansministern Anders Borg, har i år ekat högt på Folkpartiets och Centerns stämmor.

För ovanlighetens skull och, tror jag numera, av skäl som inte enbart är politiskt taktiska är det moderaterna som håller emot direktörskampanjen i det borgerliga lägret. De tycks ha insett att den nidbild som i åratal har tecknats av den svenska arbetsrätten i allmänhet och turordningsreglerna i LAS i synnerhet har obefintlig förankring i företagens och de anställdas vardag.

Varje facklig förhandlare i detta land vet att inte bara anställningstid utan också kvalifikationer åberopas och vägs in i förhandlingarna när de tvingas ta de svåra besluten om vilka kamrater som måste gå när företagen skär ner.

Lagen ger stort förhandlingsutrymme. Ibland till den grad att man kan ifrågasätta om LAS längre verkligen fungerar som ett effektivt skydd mot att bli av med jobbet av andra skäl än sakligt grundade.
Vad man än kan tycka om det så fungerar ändå lagen som det yttersta skydd mot godtycke från arbetsgivaren som den en gång var tänkt att vara. Fördomsfria företag försöker ändå kringgå den på tusen och ett uppfinningsrika sätt och lyckas inte sällan.

Men så länge LAS finns på plats finns också ett tydligt och lagfäst skydd mot att människor sorteras bort på grund av ålder, föräldraskap, fackligt engagemang, frispråkighet eller personligt grundad illvilja. Vad är det egentligen för fel på en sådan lag? Borde inte fler länder ha den?

Det finns krafter i Svenskt Näringsliv som vill tillbaka till tiden före 1972. Jag tror det har att göra med att dagens direktörsgeneration står längre från verkstads- och kontorsgolven än deras föregångare, de slåss hellre än söker samsyn.

I Folkpartiets och Centerns fall är inställningen sakligt lika obegriplig. Uppslutningen bakom LAS är total i de akademiker- och tjänstemannafack där de har många av sina väljare. Också i deras fall tycks förklaringen ligga i det stora avståndet mellan dagens partiledningar och den verklighet deras egna sympatisörer befinner sig.

Tidigare piblicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson