Brittiska Labour tar 16 procent. De tyska socialdemokraterna SPD 21. I Frankrike tar socialispartiet 17 procent, i Portugal 26. Och i Sverige stannar Mona Sahlins parti på beskedliga 25 procent.
Visst. För tala om socialdemokratins kris är det naturligtvis orättvist att börja med resultatet i ett EU-val, där en minoritet av EU:s medborgare överhuvudtaget röstade och där vi vet att det i stor utsträckning var vänsterns traditionella väljare, arbetare och lågutbildade, som stannade hemma.
Men ändå. Vi står mitt i en en brinnande kris, som nu blommar ut i massarbetslöshet och offentliga nedskärningar. Marx säljer plötsligt böcker igen. Hundratusentals människor protesterar på gatorna. Högerregeringar tvingas till nationaliseringar, bonuskritik och statliga bankgarantier. I det läget borde banan vara både sopad och såpad för socialdemokratins och vänsterns återkomst som dominerande politisk kraft i europeisk politik.

Men så ser det inte ut. Den långsiktiga trenden, där de socialdemokratiska partierna sakta men säkert bryts ner till ”normala” 20-30-procentspartier även i nationella val håller ännu i sig.

Det vi ser är den så kallade Tredje Vägens eller Nya Mittens misslyckande. Inte i ett stort brak, men med ett långdraget gnyende, visar sig nu resultatet av att socialdemokratin lagt det mesta av systemkritik på hyllan efter Sovjetunionens sammanbrott och accepterat att statens uppgift allt mer är att förse närningslivet med rätt rustad arbetskraft, än att försöka inskränka kapitalmakten.
Klart att man står handfallna nu, när de nyliberala dogmer man gjort till sina, faller en efter en.
För låt oss vara ärliga: socialdemkratins svar på krisen – i Sverige liksom i många andra länder – är bara en smula mer radikala versioner av marknadsliberalernas och högerns recept. Lite mer offentliga investeringar, lite bättre a-kassa, en smula mindre tvång mot arbetslösa, lite mer långtgående regleringar av finanssektorn. Men ingenting som ens ger en skymt av en annan värld bortom krisen.
Man får gå till ett vänstersocialistiskt utbrytarparti som tyska Die Linke – ofta beskyllda för populism – för att hitta ens en analys som säger att krisen till en del beror de senaste decenniernas ökade klyftor mellan fattiga och rika. Att vi fått en överproduktion, som inte kan konsumeras, annat än genom lån.

Denna omvandling av socialdemokratin bort från sin systemkritiska kärna är temat i ekonomhistorikern Jenny Anderssons lite illa sammanhållna, men ändå ofta pricksäkra essäbok ”När framtiden redan hänt”.
I korthet menar hon att den svenska socialdemokratin blivit liberal. Eller, som hon uttrycker det: social demokratisk, snarare än socialdemokratisk. Man har gjort sig av med kapitalismkritiken, anpassat sig till idéerna om sunda statsfinanser, låg inflation och tillväxt ovanför alla andra mål, och drömmer inte längre om en annan ekonomisk ordning.

Samma historia kan berättas om andra länder. Om ett Storbritannien där Tony Blair bröt med facket, satsade stenhårt på utbildning men lät thatchererans otrygga anställningar och klassklyftor breda ut sig. Eller om ett Tyskland där Gerhard Schröders ”reformpaket” Agenda 2010 inneburit en nedmontering av välfärdsstaten och hårda tag mot de arbetslösa, som tvingas ta symboliskt betalda jobb för att få socialbidrag, parallellt med stora skattesänkningar och avskaffad förmögenhetsskatt.
Men till skillnad från i andra länder – med Blairs PR-begrepp Cool BriTannia som paradigmatiskt exempel – präglades, hävdar Jenny Andersson, det svenska 90-talet och 00-talet av en tillbakablickande retorik. Där blev folkhemmet den retoriska figur, det förlorade paradis, som Sverige skulle återvända till, eller i alla fall försvara resterna av. Här uppstår ett glapp: samtidigt som Göran Persson började låta som Tage Erlander eller Per Albin Hansson tuffade marknadiseringen av välfärden och disciplineringen av arbetskraften på och inkomstskillnaderna växte till att 2007 vara de största sedan Statistiska centralbyrån började mäta dem 1975.

Jag håller inte med Jenny Andersson om att just folkhemsretoriken varIt särskilt påtaglig inom de svenska socialdemokraterna. Det finns exempel förstås, som Göran Perssons lansering av ”det gröna folkhemmet”, men annars uppfattar jag det mer som att man pratat om ”försvar av välfärdsstaten” det vill säga ett begrepp som inte riktigt rymmer de nostalgiska, lätt etnocentriska och ibland fascistoida – tänk tvångssteriliseringarna – associationer som Folkhemmet väcker.

Men annars har hon rätt. Det stämmer nog att socialdemokratin å ena sidan hamnat i en defensiv försvarsretorik, och å andra sidan i praktisk politik håller på att förvandlas till ett brett, liberalt mittenparti, vars främsta meriter är att man visat sig bättre på statlig förvaltning och hög tillväxt än sina motståndare. Jag vet inte hur många vänstermänniskor jag träffat, som innerst inne tycker att världshistorien nådde sin civilisatoriska höjdpunkt i Sverige kring 1980.

Det är inte konstigt. I historikern Kjell östbergs tvåbandsbiografi om Olof Palme – det sista bandet gavs ut nu i våras – tecknas ett 70-tal där socialdemokraterna, till lika delar upplivade av BORT och pressade av de nya sociala rörelserna släppte lös en fullständig en kanonad av reformer som möjligen saknar historiskt motstycke: särbeskattning, fri abort, daghem, Las och Mbl, för att bara nämna några. Det fanns inget stopp. Strejkvågorna rullade över landet, kärnkraftsmotståndet växte, LO drev fram Rudolf Meidners geniala löntagarfonder.
Kanske insåg Palme inte ens själv vilka utopiska laddningar han apterade.

östbergs böcker ger också en nyckel till socialdemokratins liberalisering. Kanske kan man säga att Palme – som ung, nyfiken och utrikespolitiskt radikal – räddade socialdemokratin från att fullständigt överrumplas när de nya sociala rörelserna på 60-talet tog strid mot industrisamhällets hierarkier och byråkratier. Med tiden kom man – det är den goda sidan av liberaliseringen – att ta till sig många av de idéer som då föddes eller återföddes, som feminism, antirasism, miljöfrågor och hbt-kamp.

Samtidigt utmanade de nya arbetsmarknadslagarna och sedan också löntagarfonderna för första gången på allvar kapitalmakten. Det var inte bara en skräckslagen höger som trodde att socialismen stod för dörren.
Det skapade en stark motreaktion, där högern skickligt lyckades kanalisera tidens frihetliga strömningar, bort från den befogade kritiken av den stelbenta betongmodernismen och över i 80-talets satsa-på-dig själv-ideal. SAF:s mångåriga propagandaoffensiv inleddes. Borgerligheten svetsades samman i opposition mot radikaliseringen. Reagan och Thatcher drev fram en internationell högervåg.
Och socialdemokratin, som i sina delar aldrig varit överförtjust i kritiken från vänster, gjorde vad socialdemokratin gör bäst: anpassade sig åt höger istället, följde tidens vindar och förvandlade sig till det närmast visionslösa tillväxtparti som Jenny Andersson nu beskriver.

Tyvärr är hennes bok en ganska renodlad idéhistoria, där Andersson analyserar hur positivt laddade s-begrepp som jämlikhet och arbetslinje skiftar betydelse, samtidigt som orden i sig själva består och gör det möjligt för politikerna att hävda en historisk kontinuitet. Jämlikheten är kanske det bästa – och mest grundläggande – exemplet, av det enkla skälet att det alltid varit synen på jämlikhet som skiljt vänstern inte bara från högern utan också från liberalismen och som utgör varje vänsterrörelses, inklusive dem socialdemokratiska arbetarrörelsens, yttersta existensberättigande.

Idag har jämlikhet i den socialdemokratiska diskursen oftas formulerats som jämlikhet i chanser. Staten ska se till att alla får en god utbildning, till exempel. Men om sedan några hoppar av, medan andra rusar vidare till en forskarutbildning, så är det den enskildes talanger och ambitioner som avgör.
Det är den liberala synen.
Men med jämlikhet menas i en socialistisk tradition jämlikhet i utfall. Att även i system där jämlika chanser faktiskt råder också i praktiken – om man nu kan tänka sig något sådant – så ska de oambitiösa, talanglösa eller otursförföljda inte leva under dramatiskt sämre levnadsvillkor än de ambitiösa, talangfulla eller dem som bara haft tur.
Av detta följer idéer som att minskade löneklyftor mellan arbetare och akademiker är bra, eller att alla ska ha samma sjukvård, oavsett status, plånbok och kontakter.
Detta synsätt, som jag själv omfattar, har alltid funnits parallellt inom socialdemokratin. Men är väl idag närmast utraderat i den officiella retoriken.
Men genom att fortsätta prata om ”jämlikhet” – eller ännu hellre det notoriskt förrädiska begreppet rättvisa – som om det alltid inneburit samma sak, kan man slå blå dunster i allas ögon, kanske också i sina egna.

Jag skrev att Anderssons bok tyvärr är en idéhistorIa. Detta ”tyvärr” handlar om att hon ger oss väldigt lite förklaringar till varför de ideologiska omsvängningarna skett. Det är inget ovanligt problem inom mycket av den kritiska debattlitteraturen idag. Men förbigår man grundläggande ekonomiska och geopolitiska förändringar blir s-reträtten in i mitten mest en enögd saga om svek, opportunism och Kjell-Olof Feldt – vilket i och och för sig säkert också är sant.
Det finns dock fler förklaringar.
Jag tänker på sådant som hur möjligheterna att snabbt flytta kapital utomlands undergräver en progressiv skattepolitik och ger de stora finansiella investerarna ett slags vetomakt mot välfärdssatningar. Eller på hur den intensiferade konkurrensen håller ner lönerna och riskerar att förvandla fackförbuden till ”ansvarsfulla” disciplineringsmaskiner i den nationella konkurrenskraftens namn. Eller på hur Sovjetunionens sammanbrott innebar att det enda reella alternativet till kombinationen kapitalism plus politisk demokrati fösvann över en natt. Det var visserligen ett monstruöst alternativ, men likväl ett alternativ.
Och hur detta tvingade världens radikala rörelser att i alla fall tillfälligt sluta drömma om andra världar bortom kapitalismen.

Jenny Anderson
När Framtden redan hänt
Ordfront
Publicerad i HD

Skribent: Petter Larsson