Sverige håller nu definitivt på att förvandlas till en nation där de någorlunda resursstarka ökar avståndet mellan sig själva och de som lämnas kvar med allt mer hotad ekonomi och krympande framtidshopp.

Trettiotalets krisbekämpning gick bland annat ut på att förhindra en sådan utveckling. Socialdemokraterna och liberala ekonomer, bland dem den unge Bertil Ohlin som senare skulle bli folkpartiets ledare, såg inte bara behovet av en stark stat som ingrep när marknaden inte längre ville investera eller hålla sysselsättningen uppe.

De såg också riskerna ute i Europa av att låta de sociala klyftorna vidgas. Nazismens och fascismens frammarsch föddes direkt ur massarbetslöshet och förakt mot politikens självvalda maktlöshet.

När ett samhälle pressas av finansiell och ekonomisk kris till en viss punkt hotas demokratin. Kanske inte i varje land den formella demokratin, men väl de demokratiska grundvärdena: solidaritet, tolerans och den alldeles nödvändiga tron på att samhället är till för alla. Det strider helt enkelt mot den demokratiska grundtanken i ett modernt samhälle att kriser ska drabba de svagaste först och hårdast.

På den här punkten är dessutom den progressiva politiken och den inte sällan samhällsbevarande nationalekonomin ense. Det är moraliskt fel och det är ekonomiskt slöseri att inte ingripa med all kraft mot att människor i onödan kastas ut i långvarig arbetslöshet.

De sociala skadeverkningarna sitter i under lång tid efter det att en kris på ytan övervunnits. Och de investeringar i människor och ny teknik som kunde ha gjorts när aktiviteten i ekonomin var låg, men som inte gjordes, bäddar för att nedgången slår hårdare nästa gång. Politiken ses efterhand som en spelplan reserverad för de som redan har och vilkas trygghet och välstånd försvaras till nästan varje pris.

Krisbekämpningen efter 90-talets kollaps präglades fortfarande av omsorg om både demokratin och nödvändigheten av att så snabbt som möjligt få igång tillväxt och jobb. Den hade brister och kan kritiseras för att inte tillräckligt ha insett hur hårt arbetslösheten frätte på livsvillkoren för stora grupper: förskolebarnen, de lågavlönade och inte minst kvinnorna på arbetsmarknaden.

Idag finns inget kvar av denna omsorg. För första gången under en ekonomisk kris i modern tid har en borgerlig regering sett till att använda de politiska medlen för att öka de ekonomiska och sociala orättvisorna. Den har aktivt verkat för att försämra livsvillkor för de svagaste och samtidigt förstärka ekonomin för dem som redan har jobb eller – i ännu högre grad – tillgångar och förmögenheter.
Och när krisen var som djupast deklarerade den att pengarna var slut och staten skulle förhålla sig passiv i fortsättningen.

Nu strös lite socker och pustas en smula blå dunster över denna verklighet fram till valet. Men skadan är redan skedd.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson