Jämlikhet, inte konformism

Skoldisciplin, invandring och kriminalpolitik har blivit viktigare i svensk politik. Det beror på att jämlikhetsfrågor diskuteras mindre – samtidigt som politiska ställningstaganden fortfarande styrs av klasstillhörighet. Det menar i alla fall sociologiprofessorn Stefan Svallfors, i senaste numret av tidskriften Axess.
Till skillnad mot i den allmänna debatten är sambandet mellan klass och åsikter inte särskilt omstritt inom forskningen. Svallfors pekar dock på att det inte är så enkelt att arbetarväljare alltid väljer vänster och övre medelklass höger.
Uppdelningen höger–vänster sammanfaller ofta med vår syn på ekonomisk jämlikhet. Välfärdspolitik och omfördelning attraherar arbetare, medan företagare och högre tjänstemän ofta önskar mindre statlig reglering. Men den ekonomiska jämlikhetsdimensionen fångar inte in all politik. I frågor om moral, kultur och livsstil ser konfliktlinjerna ofta annorlunda ut. Svallfors talar om detta som politikens konformismdimension. Det man här strider om är individens frihet att sticka ut och vägra inordna sig – i förhållande till traditionen, majoritetskulturen, kyrkans påbud, eller någon annan normkälla. I dessa frågor har vänsterns partier ofta stått för individens frihet, men klassmässigt har arbetarväljarna varit mer konservativa. I länder där sådana frågor varit centrala för politiken har detta ibland lett till att arbetarväljare röstar på konservativa högerpartier.

Svensk politik dominerades länge av just jämlikhetsfrågorna. Men detta håller på att förändras. Vänsterpartierna godtar marknadslösningar och Moderaterna talar lyriskt om den svenska modellen. Alla trängs plötsligt i mitten, även om mittpunkten vandrat högerut. Svallfors slutsats blir att denna nedtoning av fördelningskonflikter inte inneburit samförstånd, utan andra konflikter – kring just frågor om invandring, brottslighet, bidragsfusk och skoldisciplin.
Alltså: Om man trycker ihop politikens ekonomiska jämlikhetsdimension, i tron att man därmed upphäver uppdelningen höger–vänster, så poppar konflikterna upp någon annanstans, i en annan form.

Svallfors analys, förankrad i gedigen empirisk forskning, känns befriande i en tid då självpåtagna valsociologer inom Socialdemokraterna använder EU-parlamentsvalets besvikelser för att driva sina egna teser. Oftast handlar det om att kräva ytterligare nedtoning av jämlikhetskrav och fördelningspolitik, i syfte att attrahera storstädernas höginkomsttagare. Men en sådan lösning banar bara väg för moralistiska högerpartier.
Inte heller löser man problemet genom att appellera till arbetarväljares åsikter längs den politiska moralskalan – genom krav på hårda tag i kriminalpolitiken, utspel som friar till invandrarfientlighet eller homofobi, och så vidare. Snarare stärker man därigenom denna dimension än mer, på jämlikhetsfrågornas bekostnad.
Alternativet borde vara att avmoralisera dessa frågor, eftersom också konfomismkonflikterna många gånger faktiskt grundas i ekonomisk ojämlikhet. Man bör peka på hur ojämlikhet alstrar både brottslighet och den otrygghet som får rasismen att gro, och söka lösningar som långsiktigt förändrar snarare än bestraffar.

Svallfors analys hamnar alltså i att vänstern måste tala mer jämlikhet, om vi vill undvika en politik dominerad av andra konfliktlinjer. För dessa konformismkonflikter har – vilket tydligt visas av den europeiska 1900-talshistoriens mest tragiska episoder – vänstern nästan alltid förlorat.
Magnus Wennerhag

Skribent: Magnus Wennerhag