DEBATT. Oroligheterna i Iran handlar inte om att störta systemet, utan om vilken väg landet ska ta. Etablissemanget slåss mot etablissemanget, skriver Irankännaren Arshin Adib-Moghaddam.

Politisk makt är aldrig god eller ond, aldrig riktigt rättvist eller orättvis; politisk makt är godtycklig, urskillningslös och för det mesta våldsam. I Iran tyder de pågående demonstrationerna – som utlöstes av Mahmoud Ahmadinejads valresultat – på att sådan makt aldrig helt kan monopoliseras av staten. Irans civilsamhälle kämpar; det ger sitt blod för en rättvis sak. Det visar upp sin makt, folkets makt. Idag måste Iran betraktas som en av de mest levande demokratierna i världen, just därför att det är folket som talar. De som stöttar status quo kan bara reagera. Det är därför de slår till så våldsamt mot dem som ifrågasätter deras legitimitet.
På så vis är oroligheterna i Iran historiska, inte bara därför att de redan frambringat kompromisser från statsmaktens sida, utan också för att de ger oss nya bevis för hur samhällen kan ge sig själva makt, mot alla odds. Dessa modiga män och kvinnor på gatorna i Teheran, Shiraz, Isfahan och andra städer inspireras av samma utopi som sina mödrar och fäder för trettio år sedan: rättvisans utopi. De tror att förändring är möjligt, att protester inte är lönlösa.
Att angripa etablissemangets arrogans var en av de viktigaste programpunkterna för 1979 års islamiska revolution. Nu spökar den åter – för dem som en gång hittade på sådana slogans, men inte nödvändigtvis levde upp till dem, ens från början. ändå skiljer sig nuläget i Iran i grunden från läget 1978-79. För det första har den Islamiska Republiken visat sig vara ganska mottaglig för samhälleliga krav och ganska ideologiskt flexibel. Jag menar inte alls att den iranska staten skulle återspegla folkviljan. Men vi har inte en totalitär monolit som nu står mot ett politiskt enat samhälle. Den iranska politikens sprickor genomkorsar alla maktnivåer i landet. Därför ser situationen så splittrad ut för oss.
Om ondskan 1979 (Shahen) var lätt att identifiera för alla revolutionärer, så är det svårare idag. Vem är skurken i det drama som nu spelas upp? Ahmadinejad? De som demonstrerade till hans stöd har en annan uppfattning. Ayatollah Ali Khamenei? Jag skulle påstå att han har ett ännu starkare stöd, både inom och utanför landet. Revolutionsgardet eller Basijmilisen? Presidentkandidaten Mohsen Rezai är en av Mahmoud Ahmadinejads motståndare och ifrågasätter valresultatet. Han var förr ledare för Revolutionsgardet.

Bilden blir ännu mer komplicerad om man lägger till att statliga institutioner, som till exempel parlamentet – via sin talman Ali Larijani – har begärt en grundlig utredning av polisens och Basjimilisens våld vid en räd mot studentrummen på Teherans universitet tidigare i veckan. ”Vad innebär det att studenter attackeras i sina sovsalar mitt i natten? frågade Larijani. Det faktum att han sa att ”inrikesministeriet … ska stå till svars för det” och att han deklarerade att ”parlamentet följer frågan med allvar” tyder på att uppdelningen mellan onda och goda är suddigare idag än 1979.

Det finns en annan viktig skillnad jämfört med 1979. Idag slåss oppositionen mot etablissemanget genom etablissemanget. Mir Hossein Mousavi var själv premiärminister under revolutionens första årtionde, samtidigt som nuvarande överhuvudet Ayatollah Khamenei var president. En av Mousavis viktigaste anhängare, Mohammad Khatami, var president mellan 1997 och 2005. En annan politiskt allierad, Ayatollah Hashemi Rafsanjani, leder Expertrådet och har också varit president.
De är den islamska revolutionens ingenjörer och de skulle aldrig sluka sitt eget projekt. När en del kommentatorer nu säger att vi bevittnar en revolution så är de i bästa fall naiva och i värsta fall har de en egen destruktiv dagordning. Striden handlar om vilken väg den Islamiska Republiken ska välja och om vad 1979 års revolutionen egentligen ska stå för – inte om att störta hela systemet. Det är ett politiskt spel och folket som riskerar sina liv verkar vara medvetna om det. De vet, med andra ord, att de är den viktigaste kraften i händerna på dem som vill vinna eller behålla makten.

än så länge har det iranska etablissemanget visat sig vara slugt anpassningsbara i kriser. De som iscensatt en revolution vet hur de ska överleva. Och det är precis detta som nu sker i Iran. Staten räddar sin politiska makt genom en blandning av incitament och påtryckningar, av kompromisser och arresteringar, av rättsskipning och systematiskt våld.
Och när allt kommer omkring skulle oppositionsledarna kring Mousavi aldrig ifrågasätta det system de byggt upp. Som Mousavi själv sa i sitt femte och senaste brev till det iranska folket: ”Vi är inte emot vår heliga regim och dess rättsliga strukturer; dessa strukturer garanterar vårt oberoende, vår frihet och den Islamiska Republiken.”

Arshin Adib-Moghaddam
Undervisar om västra Asiens internationella politik vid School of Oriental and African Studies, University of London. Författare till flera böcker, bland annat ”Iran in World Politics: The question of the Islamic Republic”. Artikeln är tidigare publicerad på Comment is Free/Guardian.

Skribent: Arshin Adib-Moghaddam