Så har då Sveriges Riksdag haft sommaravslutning och ledamöterna har hemförlovats. Talman Per Westerberg har hållit sitt sommartal i vilket han traditionsenligt meddelar statistik om hur många koppar kaffe som druckits och hur många kaffemuggar som försvunnit från kammarfoajén, alltsedan han för några år sedan sjösatte sin stora kaffereform.
I sommartalet för två år sen kunde han lätt triumferande påminna kammaren om ”att det finns möjligheter, som bekant, att dricka kaffe, och jag är själv väldigt stolt över att vi inte har fått en enda inrapporterad incident med spillt kaffe på mattan”.
Dock fanns det smolk i kaffebägaren. Muggarna hade en tendens att få fötter. Kammarkansliet hade köpt in 200 muggar med tre kronor på. Redan efter en vecka var 193 av dem borta och efter ytterligare en vecka fanns inte en enda mugg kvar. Allt enligt Per Westerberg själv.

Skam den som ger sig. Per Westerberg kunde i sommartalet 2008 berätta att han köpt in 1 200 nya muggar. De som skulle placeras i kammarfoajén ville han, skämtade han, märka med texten ”Stulen från kammarfoajén”.
Det hade, om ni frågar mig, gjort muggarna ännu begärligare, men nu fick de istället texten ”Tillhör kammarfoajén” och detta både fram och bak. Westerberg hade också sett till att en variant i blått utförande fanns att köpa i riksdagens souvenirbutik.
Muggarna i kammarfoajén var dock gråa. Med Westerbergs egna ord ”ett djärvt grått utförande, för att matcha kammarens matta”.
Per Westerberg för en svår och ojämn kamp. I årets sommartal tvingades han meddela att 127 av de nya muggarna ”hittat nya hem”. Han räknade dock med att ”hålla ut med förrådet åtminstone den här mandatperioden” och önskade ledamöterna en ”trevlig sommar”.

Innan Per Westerberg höll sitt sommartal var det partiledardebatt. När Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin hade haft sina anföranden och replikrundor hade det gått runt en och en halv timme och klockan närmade sig tolv. Många ledamöter lämnade kammaren för att ta en kopp kaffe och en macka.
Just i den vevan hade turen att tala kommit till de nya Centerpartisternas partiledare Maud Olofsson. Hon gjorde då, vilket håller på att bli lika traditionsenligt som Per Westerbergs kaffemuggsstatistik, ett utfall mot Socialdemokraterna.
”Jag väntar tills de socialdemokratiska ledamöterna gjort sitt uttåg”, sa hon med illa dold ilska och antydde alltså att den svåra kaffetörsten i själva verket var en Socialdemokratisk protestaktion.
Sanningen är, och detta har jag från mycket säkra källor, att det fanns fler kvar från oppositionen än borgerliga ledamöter i kammaren när Maud Olofsson talade. En votering då skulle ha slutat 68-62 till S, V och MP. Sanningen är också att så här har det varit sedan urminnes tider. Det är statsministern och oppositionsledaren som drar folk. De andra partiledarna fungerar mest som förband, fast de kommer efteråt.

Det var en nöjd Fredrik Reinfeldt som summerade riksdagsåret och önskade trevlig sommar. Han och Europa har, som han sa, ”uttömt sin möjlighet till budgetstimulanser”. Han noterade tacksamt att ”många har bidragit” och tänkte då säkert på alla som gjort det möjligt att leverera så stora skattesänkningar till Moderaternas kärnväljare i Vellinge och på Lidingö. Reinfeldt slog dock fast att nu går det inte att göra mer. Han vill nämligen inte, som han sa, ”skicka notan på framtiden”.
Fast det är ju inte riktigt sant. Regeringen har redan skickat notan till de nu och i framtiden sjuka och arbetslösa, till pensionärer och arbetare som tvingats sänka sina löner.
Till framtiden skickas också en armé av långtidsarbetslösa, inte minst alla de ungdomar som aldrig fått en chans att få fotfäste på arbetsmarknaden.

Men Fredrik Reinfeldt kan verkligen vara nöjd. Punkt för punkt prickar han av reformerna. Sakta men säkert förändras Sverige. Jag läste häromdan i Stockholmspressen om ”Vårdval Stockholm”.
”Allvarligt sjuka är en dålig affär för vården”, löd en av rubrikerna. För de nya vinstdrivna vårdcentralerna gäller det att locka till sig de patienter som egentligen inte behöver någon vård. Multisjuka är däremot en usel affär.
Dagens Nyheter berättar att Vårby vårdcentral vill bättra på ekonomin genom att öppna en infektionsmottagning på förmiddagarna. ”Dit får patienten komma om den hostat en gång”. En reklamslogan skulle kunna vara ”Sitt inte hemma och nys – kom hit och gör det.” Ju fler besök, desto mer klirr i kassan.

Sjukvården i USA är förmodligen både dyrast och sämst i den utvecklade världen. Vad det beror på är inte svårt att räkna ut.
I The New England Journal of Medicine, kunde man för några år sedan (Nr 6 1999) läsa en artikel om ämnet vinst och sjukvård. På sedvanlig försiktig vetenskaplig prosa leder den oss in på rätt spår: ”åtminstone är det så att våra data inte visar att det är några kostnadsbesparingar förknippade med vinstdrivet ägarskap. Våra resultat överensstämmer med möjligheten att denna ägarform i sig själv bidrar till högre per-capita-kostnader för sjukvården i områden betjänade av sådana sjukhus.”
Vinst och vård är ingen bra affär för vare sig skattebetalare eller patienter. Bara för vårdbolagen.
Vart skickas räkningen?

Skribent: Röde Orm