Det finns inget systematiskt djurplågeri i svensk travsport. Det skriver historikern Mats Greiff i ett svar till Kutte Jönssons inlägg i Efter Arbetet. Jönsson bygger sin artikel på en tendensiös rapport och obelagda påståenden, anser han.

Som en introduktion till elitloppshelgen för en bredare allmänhet gick idrottsforskaren Kutte Jönsson till frontalangrepp mot svensk travsport i Efter Arbetet för två veckor sedan. Han hävdade bland annat att travsporten ”är en sport som legitimerar systematiskt djurplågeri” och skrev i generella ordalag om ”travsportens normaliserade och institutionaliserade våld”.
Alltsedan travsportens tidiga barndom har den från olika håll kritiserats som ett djurplågeri. På så sätt kan Kutte Jönssons inlägg ses som en fortsättning på en gammal debatt – en debatt som ofta fyllts med onyanserade och obelagda påståenden.
Han förlitar sig på en rapport från ”Djurens rätt”. Denna är inte särskilt vetenskapligt välgrundad och i vissa avseenden tendensiös. Den överbetonar vissa för travsporten negativa företeelser, medan positiva drag, som att hästarna i allmänhet behandlas väl, förtigs. Icke desto mindre sväljer Jönsson rapporten med hull och hår. Han lägger också till obelagda fakta, som att travhästar regelmässigt dör på grund av inkompetens hos dem som kör eller att ”många kuskar och tränare konsekvent använder sig av elektriska stötar”. Vidare tolkar han rapportens ord om till exempel användandet av tungband på ett direkt felaktigt sätt.

Jag har själv under närmare tio års tid bedrivit olika forskningsprojekt kring svensk travsport. Utöver detta har jag på olika sätt varit aktiv i sporten under 35 år och systematiskt betraktat den med forskarens kritiska ögon. Jag har varken i egenskap av forskare eller som aktiv upptäckt det systematiska djurplågeri som Jönsson menar sker inom svensk travsport.
I stället vill jag hävda att travhästar i allmänhet blir mycket väl omhändertagna och behandlade med kärlek och omtanke. Sveriges under de senaste trettio åren absolut mest framgångsrika travtränare, Stig H Johansson, menar till exempel att travtränarens viktigaste roll ”är en skyldighet att vara observant på signaler från hästarna, som utan undantag säger ifrån när de inte mår bra.” Vidare menar Johansson att ”för att nå framgång inom travet är en naturlig känsla och ett allt överskuggande intresse för hästarna grundläggande, helt nödvändiga faktorer. Den som däremot betraktar djuren enbart som ett redskap, med vars hjälp man själv kan skaffa sig en plats i rampljuset, är snett ute från början.” Kärlek till hästen betraktar han som den viktigaste kompetensen som behövs för att arbeta inom sporten. Ett sådant synsätt är det som dominerar inom svensk travsport av i dag. Att det inte alltid varit så är en annan sak.

Man ska naturligtvis inte blunda för eller förtiga de missförhållanden som råder, men inte heller generalisera utifrån dem.
De regler som är uppsatta av travets egna organisationer är oftare hårdare än både djurskyddsbestämmelser och de som finns inom ridsporten. Vad gäller doping är toleransnivån till skillnad från humanidrotten noll. Man kan inte ens använda vanligt liniment inför en tävling, än mindre ge en Ipren.
Men det finns – vilket också uppmärksammats av travsportens myndigheter – aktiva som inte följer de ytterst restriktiva regler som finns kring handhavande, tränande och tävlande med travhästar.
De personer som låter hästar fara illa är dock inte representativa för de tiotusentals människor som är aktiva inom svensk travsport. De utgör i stället ett undantag.
Travsportens vardag handlar om att sköta om de djur man, antingen som hängiven amatör eller professionell aktiv, har starka känslor för. Nittio procent av travhästarna i Sverige går inte ihop sig ekonomiskt. En stor majoritet av dem som lägger ner tid, kärlek och pengar på sina hästar är inte så naiva att de inbillar sig att just deras hästar med tvång och systematiskt våld skulle löna sig bättre. Det är inte därför man engagerar sig i sporten. Det är av kärlek till hästen och för att tävling ger spänning. Drivkrafterna i annan djurhållning kan ofta vara helt annorlunda och få andra konsekvenser.

Mats Greiff
Professor i Historia
vid Malmö högskola

SVAR DIREKT
Mats Greiff avfärdar Djurens Rätts kritiska rapport om travsporten som tendentiös. Det var på sätt och vis ganska väntat. Det är nämligen, helt tydligt, en rapport med ett ärende. Men skulle det vara kontroversiellt?
Man kan även konstatera att Djurens Rätt inte är ensamma om att vara kritiska mot travsporten. Bland såväl banveterinärer som travtränare har det, inte minst på senare tid, förekommit hård kritik mot hur tävlingshästarnas hälsa många gånger äventyras. Detta betyder såklart inte att alla inom sporten plågar sina hästar, utan tvärtom visar dem respekt. Inte desto mindre är det svårt att förbise de djuretiska problem som kommer med inte bara hästsporten utan alla sporter där djur används, och som har med förhållandet mellan människa och djur att göra.

Denna moraliskt laddade relation blir speciellt komplicerad placerad i den stora och växande idrottsindustrin. Djursporter skiljer sig nämligen från andra sporter på en väsentlig punkt: djuren kan inte ge sitt samtycke att delta. Vissa individuella djur kan sedan vara lättare att tämja än andra, men någon form av disciplinering efter människors intressen är nödvändig. Tvånget blir därför en förutsättning för sporten, och kan ses som en form av våld. Det betyder inte att varje individuell häst utsätts för lidande. Dock betyder det att hästarna underkastas tävlingsidrottens logik, något som i sig självt medför särskilda problem. För förutom de uppenbara riskerna för de individuella djurens välfärd, så finns det även en risk för att man med tävlingsidrotten som medel förstärker det redan ojämlika förhållandet mellan människor och djur. Och det oberoende av om det drabbar något individuellt djur eller inte.
Kutte Jönsson
Filosof och idrottsforskare vid Malmö högskola

Skribent: Mats Greiff