Ekonomisk jämlikhet är bra för folkhälsan. Men också för att förhindra nya kriser, skriver Erik Kågström.

En av alliansregeringens första åtgärder var att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Den verkliga orsaken var att detta institut bland annat studerade effekterna av ekonomisk ojämlikhet på folkhälsan, med resultat som uppenbarligen inte var bekväma för en borgerlig regering.
Som Magnus Wennerhag skrev om på Efter Arbetets ledarsida i förra veckan finns forskning som pekar på att ökad ekonomisk ojämlikhet leder till ökad spädbarnsdödlighet, lägre medellivslängd och försämrad hälsa för alla.
En annan viktig konsekvens av ekonomisk ojämlikhet har beskrivits av ekonomipristagaren Joseph Stiglitz, som hävdar att finanskrisen beror på den ökade ekonomiska ojämlikhet, som blivit en följd av globaliseringen. De minskade löneandelarna och ökade vinstandelarna i ekonomierna har lett till att efterfrågan i världen blivit otillräcklig för den ständigt ökande produktionen. Den ekonomiska tillväxten i världen under 2000-talet har möjliggjorts av att somliga länder och deras medborgare ökat sin konsumtion med lånade medel. Man kan dra slutsatsen att om ingenting händer med ojämlikheten i världen kommer fortsatt global tillväxt bara att bli möjlig med nya lånebubblor – följda av nya kriser.

När Lars Ohly och Mona Sahlin pläderar för högre skatter och större progressivitet, så är det med de gamla vaga rättviseargumenten och att vi behöver öka efterfrågan för att mildra lågkonjunkturen. Man skönjer inga insikter om de strukturella effekterna av ekonomisk ojämlikhet. Det kan bero på okunskap eller osäkerhet om hur man skall utnyttja de kunskaper som finns. Det kan vara så illa att borgarna bättre förstått konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet, eftersom de är så angelägna att mörklägga forskningsresultaten.
Erik
Kågström

Skribent: Erik Kågström