Om EU-valet blev uselt för socialdemokraterna eller rentav landade i ett tillfredsställande resultat är en felställd fråga som vi nu kan lämna bakom oss. För pessimisterna, som verkar ha väntat sig ännu en katastrof var det naturligtvis en lättnad. Mona Sahlin tycks ha tillhört den gruppen.

För andra var avsaknaden av en plussiffra framför valresultatet en besvikelse, som bekräftar den egna bilden av vad som i grunden är fel med partiets politik i allmänhet, linje i EU-frågan, personsammansättning i toppen eller rentav utformningen av valaffischerna. Det är bara att välja förklaring, alltid är det något som stämmer.

Glömt tycks vara att detta var ett val till en europeisk institution, som inte liknar ett vanligt parlament. Nära sextio procent av väljarna deltog inte. Och de som faktiskt röstade kunde göra det ofarliga och oväntade – till exempel rösta in ett parti som saknar politik utöver ett glödande intresse för en typ av frågor de i praktisk politik inte kan påverka när de väl är på plats i Bryssel.

I EU-val uppträder inte väljarna som de gör i val där de har ett direkt och nära inflytande på den kommande politiken. De ger sig friheter av ett slag de inte kostar på sig när det är på riktigt.
Därför är det också svårt att ta dem på allvar som tolkar denna opinionsmätning som en seger för de EU-positiva.

Marit Paulsen vann för att hon är Marit Paulsen. Miljöpartiet för att de har hög trovärdighet i miljöfrågor och vad man än kan säga om Alf Svenssons privata succé så har den inget att göra med hans inställning till EU, hur nu den ska beskrivas.
Omvänt kan Vänsterpartiets bakslag bland annat tillskrivas det faktum att de denna gång saknade det utomordentliga toppnamnet Jonas Sjöstedt, som tidigare vunnit inte bara Norrland utan också respekt i hela landet för sin genomtänkta EU-kritiska linje med ”mänskligt ansikte”.

Nu är det här historia. Dags att titta på de verkliga lärdomarna av ett val som var olycksbådande av andra skäl än de som kritikerna av Mona Sahlins lättnad pekat ut.
Arbetarklassen stannade hemma också denna gång. I storstadsområdena är valdeltagandet utanför medelklassens stadsdelar fortsatt lågt. I stora delar av Sverige har socialdemokraterna inte längre den givna rollen som jämlikhetens och den fulla sysselsättningens parti.

Budskapen är icke-konkreta och föga framåtsyftande eller inspirerande. I ett politiskt läge där behovet av just social demokrati är som störst är misstron hos dem som mest behöver en ny allians mellan arbetare och tjänstemän, mellan medelklass och folk i LO-yrken som störst.

Partiet står inte och stampar för att det är dåligt på att blogga, twittra och publicera sig på You-tube. Det twittras av bara den. Men för att argumentera för nyttan av jämlikhet krävs att man träffar dem man vill nå, varje dag och överallt, med raka och ibland obekväma budskap.
Orkar partiet längre det?

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson