Malmö målas ofta ut som en multikultighetto, där sharialagar förbereds och illasinnade islamister intrigerar i källarmoskéerna. Att prata islamofobi här drar masspublik. Det är knökfullt och svettigt. Vi får byta till en större lokal innan Andreas Malm, vars bok Hatet mot muslimer föranlett debatten, får ta sig an tre av sina Sydsvenskankritiker, Pernilla Ouis, Lars åberg och Per Svensson.
Tre mot en visar sig vara orättvist ­– mot de tre.
Malm viftar med tidskrifter och EU-rapporter, läser högt ur sin bok och framstår som lika stringent som stöddig. Han backas upp av vittnen ur publiken.
Per Svensson tror att det vulgära västerlandet vinner varje bultande muslimhjärta till sekularism om bara tid ges.
Lars åberg påstår att han är vänster och att Sverige är ett rätt så tolerant land.
Pernilla Ouis hävdar att det finns en politisk korrekt självcensur i medierna.
Båda de sistnämnda tycker att vänstern fegar i kritiken av islam.
Som om det vore det stora problemet.
Men alla håller med Malm om att det finns islamofobi i Sverige. Frågan är hur mycket.
Sverigedemokraterna är spöket man enas mot. Sen är det stopp. De goda liberalerna vill inte kännas vid släktskap med högerradikalismen. Att bunta ihop en Dilsa Demirbag-Sten, en Ayan Hirsi Ali eller tidskriften Axess med ytterhögern är rent oförskämt.
Och visst. Det är inte precis samma sak. Men i ett sammanhang där gränserna mellan de högerradikala och den etablerade borgerligheten snabbt eroderar i Europa och Sverige, tror jag det är kortsynt att blunda för beröringspunkterna.

Publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson