Ni minns säkert när Francis Fukuyama, amerikansk ekonomiprofessor, för nu snart ett par decennier sedan proklamerade historiens slut. Kapitalismen hade segrat för alltid.
Men man ska som bekant inte ropa hej förrän man är över bäcken.
Eller, som min favoritfilosof, den gamle greken Herakleitos, skulle ha sagt: ”Allt flyter och man kan inte stiga ner i samma bäck två gånger”.
Förändring är det enda riktigt säkra. Häromdan tog alltså Förenta staterna och kanadensiska staten tillsammans med facket (United Auto Workers) över biljätten General Motors.
Sveriges näringsminister Maud Olofsson kände av någon anledning ett behov av att förklara sig.

”Jag tror fortfarande inte att det är staten som ska äga den här sortens företag, det skall kunniga människor i bilbranschen göra” sa Olofsson som också är partiledare för det nya Centerpartiet.
Kanske menade hon att bilarbetarfacket borde ha ett ännu större ägande, men det är inte troligt. Det är mer sannolikt att hon tror att dagens kapitalister är av samma sort som när C H Hermansson för snart 50 år sen skrev Monopol och storfinans, boken om de femton familjerna som då ägde och styrde svenskt näringsliv.
Wallenbergarna var duktiga på banker, Wehtjarna var cementkungar, Broströmarna kunde segla, Bonniers var bra på böcker och tidningar och Gustaf Bong, fast han tillhörde förstås inte de femton familjerna, visste ganska precis vad man kunde göra med ärtor. Bong grundade en konservfabrik i Ystad och är mest känd för sin ärtsoppa, ärtsoppa med fläsk och Soldatens ärtsoppa.
Sådana kapitalister är numera sällsynta. Ingvar Kamprad är det närmaste man kommer.
Näringslivets nya storägare saknar ansikten och därför också ansvar. Det är investmentbolag och pensionsfonder. De äger inte och driver företag. De tjänar pengar på aktieaffärer. Skillnaden är enorm.

George Harrison skrev 1970 i låten Awaiting On You All, som finns på LPn All Things Must Pass (Allt är förgängligt, eller varför inte, ”allt flyter”), att påven äger 51 procent av General Motors. Fast det var inte sant, utan mest som en känga åt den katolska kyrkan och kanske en prognos om framtidens nästan övernaturliga ägande.
Man ska inte utesluta att påven och Vatikanstaten investerat i bilindustrin, men storägare i GM har de aldrig varit. Där hittade man istället State Street Bank and Trust, som alltså är en bank och ett finansmarknadsbolag. Vad vi vet om sådana är att de visat sig vara mindre bra på finansiell verksamhet. Vad är det som gör dem till bra ägare till bilfabriker?
Till GM:s storägare före kollapsen hörde också investmentbolagen Capital Research och Brandes Investment Partners, det sistnämnda med säte i Luxemburg. Gissa varför?
Dit hörde också den nu 92-årige, ofattbart rike armeniern Kirk Kerkorian. Vad han vet om bilar har jag ingen aning om, men GM har inte varit någon succé på mycket länge.
Och kvar fanns till sist bara staten och facket, som nu måste försöka bygga en ny klimatvänlig bilindustri. Lycka till!

Jag tycker mig förstå att nyliberalerna bestämt sig för att försöka låtsas som om det regnar. Nu gäller det att övervintra. Attityden är alltså: Vaddå kris? Har det hänt något särskilt?
Nyligen kom det så kallade Globaliseringsrådets slutrapport betitlad Bortom krisen – om ett framgångsrikt Sverige i den nya globala ekonomin.
Man låter oss alltså ana att det ändå kan ha hänt något, men att döma av innehållet har man bara fixat till rubriken så att krisen är med på ett hörn.
I rådet sitter fem ministrar med högskoleministern Lars Leijonborg som ordförande. Dessutom Carl Bildt med förflutet i den globala oljeekonomin, utanförskapsminister Sven-Otto Littorin, finansmarknadsminister Mats Odell och nämnda Olofsson. Där finns också moderaten och Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, diverse andra direktörer och några utvalda vetenskapsmän, kulturarbetare och fackföreningsledare, som skapar ett kortlivat intryck av kritisk prövning och mångfald.
Några av de senare, som till exempel LO:s Wanja Lundby-Wedin och TCO:s Sture Nordh har klokt nog reserverat sig. Rådets majoritet vill nämligen införa platt skatt, konkurrensutsätta offentlig sektor, privatisera och avreglera och försämra socialförsäkringarna – ännu mer.
Samma psalmer som före krisen. För att Sverige ska överleva som industrination måste många offra sig, men de rika måste få bli ännu rikare och marknaden få ökat spelrum.
Men var det inte det vi höll på med? Och sen small det!

Jag planerar att återkomma till Globaliseringsrådets nya rapport med gamla idéer. Den kräver det.
Till dess gläds jag åt att det finns personer som vågar tänka nytt.
Bengt Dennis, som var riksbankschef under den förra krisen i början av 90-talet, är idag rådgivare åt Lettlands hårt prövade folk. I varje fall åt regeringen. Han vill nu att Lettland devalverar.
Bengt Dennis är mest känd som den svenska hårdvalutapolitikens kompromisslöse general. Han vägrade alltför länge ge upp kronförsvaret 1992. När han höjt räntan till 500 procent och fick frågan hur mycket mer man kunde höja, svarade han: ”The sky is the limit”, himlen är taket.
När han idag får frågan varför han vill att Lettland ska ge upp sitt försvar av den lettiska latsen svarar han. ”Tiderna ändras, vi lär oss en del och världen förändras”.

Skribent: Röde orm