Dags att prata jämlikhet

Foto: Skärmdump

Inkomstskillnaderna i Sverige är de största sedan Statistiska centralbyrån började mäta dem 1975.
Inkluderar man kapitalvinster blir klyftorna än större.
Då bör det samtidigt tilläggas att denna statistik enbart sträcker sig till den borgerliga regeringens första år vid makten, 2007, och inte heller fångar in effekterna av finanskrisen.
Det är ingen djärv gissning att klyftorna just nu vidgas i rekordfart.

I debatten inför EU-valet har inte bara partierna på vänsterkanten utan även Moderaterna gjort sitt bästa för att utmåla sig som den svenska modellens försvarare. Det som diskuteras när högern och vänstern tycks enas om denna modells förträfflighet är vilka spelregler och trygghetssystem som ska gälla på arbetsmarknaden i en tid av tilltagande ekonomisk globalisering, och hur detta kan kombineras med ökad tillväxt.
Men desto tystare är det om vem denna tillväxt kommer till del. Frågan om hur den ekonomiska jämlikheten kan stärkas är det få av våra politiker som talar om i dag. Snarare ses ökad ojämlikhet som en väg till ökad tillväxt.

Utvecklingen mot ökad ojämlikhet har inte enbart skett under regeringen Reinfeldt, utan går 30 år tillbaka i tiden.
Fakta och forskning talar sitt tydliga språk. En rapport från Internationella Valutafonden visade för några år sedan att mellan 1980-talets början och det tidiga 2000-talet ökade inkomstojämlikheten bara mer i USA och Storbritannien, om man ser till världens rika länder.

Men även om Sverige blir allt ojämlikare är det fortfarande ett av världens jämlikaste länder. Enbart Danmark och Japan är mer jämlika.
Och det är just därför som människor i dessa länder har bättre hälsa och är mer trygga än i exempelvis USA, menar socialmedicinarna Richard Wilkinson och Kate Pickett i boken The Spirit Level, som kom i våras. Det gäller inte bara de fattigas hälsa och trygghet, utan även medelklassens och de rikas.
Den personliga vinst som en höginkomsttagare gör på lägre skatter blir till en samhällelig förlust då det leder till nedlagda fritidsgårdar och oroligheter i förorten. Vilket i sin tur leder till allmän ökad otrygghet i samhället och att höginkomsttagaren, av rädsla för tilltagande brottslighet, känner sig tvungen att köpa sig ökad säkerhet. På så sätt biter sig de välbärgade i svansen, när de ropar på sänkta skatter.

Varför gör då ingen politik av de ökade klyftorna i dag? En gång stod ökad jämlikhet högt på socialdemokratins dagordning. I dag är det mer osäkert var dess ledande politiker står i denna fråga. Exempelvis menar ekonomhistorikern Jenny Andersson i sin senaste bok När framtiden redan hänt att det skedde ett skifte inom 90-talets socialdemokrati: man övergick från att tala om jämlikhet i utfall till jämlikhet i chanser. Egentligen en liberal tanke. Alla startar från samma startlinje, och får den hjälp som behövs för att komma till start och genomföra ett bra lopp, men får själva ta ansvar för om man kommer sist in i mål. Ge alla en bra barnomsorg och utbildning, men sen får man själv ta konsekvenserna om man förvaltar sitt pund dåligt.
Det första problemet med den idén är att startlinjen aldrig är jämn. De som föds i fattiga hem, i utsatta områden, eller med lågutbildade föräldrar får systematiskt sämre resultat än de som föds med bättre förutsättningar.
Det andra problemet är att de som kommer sist döms till allt sämre levnadsvillkor jämfört med vinnarna, även när de faktiskt gjort sitt bästa, vilket de flesta människor nästan alltid gör.
Magnus Wennerhag

Skribent: Magnus Wennerhag