EU-debatten både skymmer och förtydligar det som är viktigast för väljarna. Oavsett var dessa väljare har sina sympatier.
Tror någon att en eller två piratpartister, som vill få framför allt yngre väljare att tro att fildelning är en tyngre fråga än den ekonomiska kris som nu skördar sina offer i hela Europa, kan medverka till att lösa ett enda problem som handlar om ökade klyftor och tilltagande hets mot minoriteter i land efter land?

Kan vi lita på politiker som vill inbilla väljarna att det här valet egentligen handlar om eurons införande i Sverige eller har glömt 1990-talets masslakt i Jugoslavien och talar om sig själv som den enda kandidaten som har någon slags minnen från ”det sista stora kriget i Europa”?

Eller ett parti som gör en reklamfilm fullspäckad av svenska nationalsymboler, från IKEA till ABBA, utan att klargöra vad dessa har att säga om partiets inställning till de frågor som kan påverkas av kandidaterna som på söndag väljs in i Europaparlamentet?

ändå är detta ett viktigt val av flera skäl. Går det illa kommer den nuvarande övervikten för europeisk höger i EU att förstärkas. Denna höger är en hybrid av nationalister och nyliberaler. Några förespråkar mer inflytande för marknaden på områden som hittills hållits fria från penningens makt att skapa nya öar av ojämlikhet, som till exempel i vården eller i synen på löntagarnas rättigheter.

Andra är mer intresserade av att underblåsa den fientlighet mot minoriteter och invandrare, som extremistpartier länge haft på entreprenad, men som nu lockar mer etablerade högerpartier.
Vad som förenar den europeiska högern mer än något annat, i kontrast mot till exempel den energiska stimulanspolitik som numera drivs i USA, är motviljan mot offensiv krisbekämpning.

Europa, med EU-kommissionens ordförande Barroso som följsam dirigent, slår hellre vakt om en skenbar budgetstabilitet än att aktivt motverka arbetslöshet. Priset betalas av alla som nu förlorar jobben och som heller inte längre kan räkna med att deras regeringar är villiga att försvara den europeiska välfärd som med vissa variationer utgjort en del av den europeiska modellen sedan andra världskrigets slut.

Om EU kan vara svårt att förstå och om EU-debatten för vissa verkar handla om allt annat än det val mellan höger och vänster i politiken som är och förblir alla vals vattendelare så finns desto större anledning att se hela valkampanjen genom ett inrikespolitiskt förstoringsglas. Då blir bilden tydligare.

Ett exempel är om vi ska kunna få betald vård i annat EU-land. Jo, tycker de flesta med något undantag. Men de borgerliga som gjort frågan till något av en paradfråga har inte lagt ett enda förslag för att säkra likabehandling av patienter oavsett betalningsförmåga. Också på EU-nivå vill de ha en gräddfil, som upphäver principen vård efter behov.
Så, visst finns skäl att gå och rösta.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson