Nu räcker det inte med plåster

Att de politiska partierna befinner sig i kris på fler än ett plan kan ingen undgå att märka. Medlemsras och bristande engagemang hos dem som finns kvar är bara en yttring. Det mest oroande är att partiernas ledningar själva tycks ha övergivit sina partier. De söker definiera fokusgrupper som ska bearbetas, i de yttersta av dessa dagar med TV-reklam. När Kristdemokraterna är först med att förklara sig vilja använda TV-reklam anger man behovet av att öppna för samtal som når längre ut. Det egna inre partilivet förslår inte. Det är intressant att det är just kristna som gör detta. Ska de i sina kyrkor också verka för att gudstjänsterna avskaffas, så att man kan koncentrera sig på TV-sända Gudsappeller? TV-mediet är ju det i särklass mest enkelriktade, ett medium som lämpar sig för kampanj men praktisk taget aldrig för eftersinnande samtal.

Det är emellertid inte idéer som går att sälja vi behöver idag, utan tankar och teorier som går att utveckla. Det kan vi göra tillsammans med andra, i organisationer vid möten eller i privata samtal. Det är samtal som krävs, inte smeder som hamrar in budskap i motsträviga hjärnor. Smedjor kännetecknas som bekant av hårdhänthet mot ett järn som ska formas efter smedens vilja.

Tankesmedjor har en förtjänst som kan bli förödande i ett demokratiskt perspektiv – deras medarbetare är i regel mycket begåvade och välutbildade personer! De levererar beslutsunderlag till politiker, som i sin tur ser sig som i första hand beslutsfattare. När nu beslutsunderlaget är så väl underbyggt, lockas den beslutande politikern att avstå från egen tankeverksamhet och i förlängningen skriver han eller hon inte längre sina egna texter. Den politiker som tvingas möta oförstående eller motsträviga partimedlemmar tvingas däremot ständigt bearbeta de egna ståndpunkterna, söka argument för att övertyga eller att under aktivt lyssnande ta till sig invändningar och kritiska frågor. Min misstanke att alltför många av dagens politiker slutat tänka styrks av de många sakkunniga och experter som vid sidan av tankesmedjorna förser dem med beslutsunderlag och av att allt fler politiker numera beskriver sig som beslutsfattare. är det någon som inbillar sig att Jesus någonsin framträdde inför en församling och kallade sig beslutsfattare?

Dagens ledarideal är just den kraftfulle beslutsfattaren som klarar att driva igenom beslut också på ett bräckligt underlag. Tidigare generaldirektören för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius har, kanske oavsiktligt, avslöjat detta i en intervju i en chefstidskrift (Perspektiv 2/96):
”Kjell-Olof Feldt var en krävande chef, men samtidigt inspirerande och tydlig i vad han ville och vad han krävde. Han hade ett mycket stort förtroende för sina medarbetare, och han visade det gärna. Kjell-Olof kunde gå in i en viktig förhandling utan att ens i förväg titta igenom det underlag vi tagit fram åt honom. Han litade på oss, och vi visste att han gjorde det. Han gav medarbetarna ett oerhört ansvar, och det var en ständig sporre i arbetet. ”
Att detta fick oanade – och katastrofala – konsekvenser bekräftade tidigare statsministern Ingvar Carlsson i sina memoarer, när han skriver om avregleringen av finansmarknaden som Feldt drev igenom på sina medarbetares förslag men utan att själv ha ägnat frågan någon djupare analys.

Partierna behöver förnyas! Så lyder fältropet. Men frågan är om det är brist på förnyelse och förändring som är deras största svaghet idag. är det inte snarare brist på substans och meningsfulla uppgifter? Om partiernas medlemmar reduceras till antingen supportrar eller frivilliga förmedlare av andras tankar finns det knappast skäl för någon att vara medlem förutom dem som pliktmässigt ansluter sig för att registrera sig för offentliga uppdrag i olika beslutsförsamlingar. Det som behövs är därför en ökad respekt för trögheten. Partier måste i likhet med andra folkrörelser definitionsmässigt vara tröga. Tröghetslagen gäller inte bara själlösa tingestar som sätts i rörelse och som av egen kraft fortsätter i rörelsens riktning. Den gäller i högsta grad alla frivilliga sammanslutningar, och det är inte minst trögheten som ger dem deras styrka. Det som utvecklar kraften är aldrig ordergivning uppifrån, utan det egna tänkandet, samtalen mellan medlemmar i små nära sociala gemenskaper, där medlemmarna litar på varandra. För den skull är föreningsmötena, inte de minst de som inte samlar jätteskaror, viktiga för att en rörelse ska uppstå. åtta som går hem från ett lokalt möte i vetskap om att deras deltagande har varit meningsfullt spelar större roll än 200 som går hem förbannade över att kastat bort ännu en kväll i onödan.

Till sist: När datorns språkgranskning går igenom ovanstående text föreslår den en rättelse. Partiliv är ett okänt begrepp – skriv i stället partyliv står det. Så förstärker en automatisk språkgranskning vikten av det som redan stod där.

Skribent: Röde Orm