Med polis, socialtjänst och hårdare krav på hyresvärdarna möter myndigheterna nu både oroligheterna och de sociala problem som ligger till grund för dem, skriver Malmös socialkommunalråd (S) Katrin Stjernfeldt Jammeh. Högerns idéer om vattenkanoner och utgångsförbud skulle däremot bara förvärra situationen.
Decemberbilderna från oroligheterna i bostadsområdet Herrgården i Malmö kablas ut gång på gång i TV:s debattprogram och samma arkivbilder illustrerar diverse artiklar om Rosengård.
De stenkastande upprorsmakarna premieras genom uppmärksamhet på bästa sändningstid och dubbeluppslag i morgonpressen.
Utspel om att samhället har retirerat avlöser varandra. På högerkanten i debatten tävlar Sverigedemokraterna och Moderaterna om att ropa högst efter vattenkanoner och kollektiva straff som utegångs- och besöksförbud – reaktionära förslag som förvärrar problemen. Rosengårdsborna i allmänhet och Herrgårdsborna i synnerhet, längtar i själva verket efter en så ”normal” vardag som möjligt, med människor som rör sig ute.
Samhället har på intet sätt retirerat. Tvärtom. För att förhindra nya oroligheter har polisen stärkt sin närvaro i området. De griper våldsmakarna. De straffmyndiga lämnas över till åklagarmyndigheten och de yngre till socialtjänsten, som i sin tur har omhändertagit och tvångsplacerat ett flertal ungdomar. Tillsammans, utifrån tidigare positiva erfarenheter, satsar myndigheterna på att lyfta bort dem som fungerar som ledare och uppviglare, för att på så sätt koppla loss svansen av ungdomar som bara hänger med.
Socialtjänsten har också tagit nya grepp för att bättre kunna ge stöd och hjälp till föräldrar som upplever att ungdomarna tagit över makten i familjen eller att ungdomarna hamnat i destruktivt sällskap.
På längre sikt krävs ett batteri av insatser och i grunden handlar det om att utjämna förödande klassklyftor. Fattigdom, arbetslöshet och trångboddhet bäddar för sociala problem.
För tre år sedan förvärvade Malmö stad det mest nergångna och slitna kvarteret i Herrgården. Kommunens bostadsbolag, MKB, har sedan dess, tillsammans med hyresgästerna gjort underverk med området. Trångboddheten har minskat och barnen och ungdomarna har fått lokaler för läxläsning. Ungdomar fungerar som trappvärdar, miljön är trygg och fin och både de boende och polisen vittnar om trivsel och lugn och ro.
Nu ställer kommunen krav på övriga fastighetsägare. Med hot om vite tvingas de hålla området rent från sopor och sanera och åtgärda fukt och mögelskador. Att det går har MKB visat. Inga barn ska behöva växa upp med kackerlackor!
Ett problem, som också är kopplat till bostadssituationen är att många lämnar området så fort de fått jobb och har möjlighet att söka annat boende. Det vill säga, omsättningen av folk är stor. I planerna för området ingår att bygga om och förtäta, med boendeformer som ska locka att stanna kvar.
Att den nationella migrationspolitiken också måste förändras är helt uppenbart. Sedan 1994 har en asylsökande rätt att själv välja om han eller hon vill bo hos släkt och vänner i ett så kallat eget boende (EBO) i stället för i de lägenheter som anvisas av Migrationsverket. Lagstiftningen har lett till oacceptabla sociala förhållanden i flera kommuner, bland annat Malmö. Trängseln som följer av många inneboende drabbar barnen särskilt hårt. De har ingen möjlighet att göra sina läxor och skolresultaten blir dåliga. Barnen drabbas av såväl fysiska som psykiska besvär. De överfulla lägenheterna tvingar ungdomarna att söka sig till andra miljöer, ofta med risk för att hamna i dåligt sällskap och, i värsta fall, i utanförskap och kriminalitet.
De här problemen kan kommunen aldrig lösa på egen hand och det är hög tid att regeringen hjälper till och ger kommunerna förutsättningar att erbjuda sina invånare goda livsvillkor.
I Herrgården är det många goda krafter som jobbar tillsammans för att lyfta området och skapa bra uppväxtvillkor. Inte minst kämpar många föreningar och de boende själva.
Inte på något sätt har samhället gett upp.
Katrin
Stjernfeldt
Jammeh
socialkommunalråd
i Malmö (S)
Skribent: Katrin Stjernfeldt Jammeh