”Strunt är strunt och snus är snus”, skaldade en gång Gustaf Fröding. Men den som tror att grus är grus hugger i sten.
Häromdan var jag på ett möte på temat ”Berg och grus”, arrangerat av Högskolan i Kalmar, fast i Oskarshamn.
Låter det trist? Inte alls! Vi diskuterade den så kallade Utvinningsavfallsförordningen som i sin tur grundar sig på EU: s Utvinningsavfallsdirektiv.
Tror ni att det är enkelt? Låt mig i så fall förklara.
Anta att du driver en bergmaterialindustri som bryter sten till gatsten eller gravsten. Det blir då alltid sten över. Vi kan kalla den reststen. Frågan är, är denna sten att betrakta som avfall och är platsen där den ligger därmed en avfallsanläggning? I så fall måste nämligen en ordentlig och kostsam avfallshanteringsplan upprättas.

Hur vet man då om en stenhög är avfall? Ja, säg det.
En stenmur gjord av reststen är en mur och inte avfall. Om nämligen stenen är att betrakta som en ”biprodukt”, om den används eller kan säljas, då är den inte avfall. Men blir den liggande i mer än tre år utan att nyttjas blir den avfall.
”Men om jag normalt kan sälja stenen till exempel till utfyllnadsmaterial vid vägbyggen”, filosoferade en av de närvarande företagarna, ”och sen blir det lågkonjunktur och kris, som nu, och asfaltverken står stilla, då måste jag upprätta en avfallsplan. Jag borde ju få lagra den tills konjunkturen vänder och jag kan sälja den igen”.
Närvarande experter från Naturvårdsverket och länsstyrelserna rynkade sina pannor. Något klart besked fanns inte att ge.
Själv lutade jag i diskussionen åt att samhället måste se till att inte asfaltverken stannar i kristider. Det är då vi ska bygga vägar och banvallar och andra fundament där grus ingår. Lite keynesiansk krispolitik mår inte heller bergmaterialindustrin illa av.
Hur som helst, Utvinningsavfallsförordningen är inte transparent, som det heter med ett fint ord. Den är alltså nästan obegriplig. Och regeringens förenklingsarbete, med sikte på att göra det lättare att vara företagare, går långsamt.

Jag åkte kollektivt hem. Nåja, kollektivtrafiken är inte alls så kollektiv längre.
Först tog jag privatbuss till Kalmar. Där klev jag på tåget, ett så kallat öresundståg, som gick till Köpenhamn. SJ var operatör. Men bara till Alvesta. Där kapades tåget av Skånetrafiken och danska DSB First, som tog över operationen.
Föraren och övrig tågpersonal byttes ut. Det var dock samma tåg och jag kunde sitta kvar på samma plats även om platsreservationen nu inte längre gällde. Den hade jag ju gjort hos SJ.
Vi har alltså fått ”konkurrens på spåren”. Valfrihet för resenärerna kanske? Inte alls, det är politiker och tjänstemän på Rikstrafiken och Skånetrafiken som valt att röra till det för oss resenärer.
Sen en tid konkurrerar Skånetrafiken och DSB First med SJ också på sträckan Malmö-Göteborg. Där kör DSB lokaltåg, som om du frågar mig inte borde användas för transporter över fem mil.
Jag läser förresten i morgontidningen att SJ planerar att måla sina öresundståg svarta, så att inte passagerarna stiger på fel tåg, vilket enligt Sven-Ingvar Håkansson på SJ ofta händer särskilt på stationen vid Kastrups lufthavn.
De stiger ombord med fel biljett och det är inte bra. SJ är dessutom lite dyrare att resa med. ”Det beror på att länstrafiken har ett skattesubventionerat pris … vi har en marknadsanpassad prissättning”, förklarar Håkansson.

För halvannat år sen åkte jag sovvagn till Kiruna. Veolia Transport AB var operatör. Det var SJ:s gamla avskrivna vagnar man tagit över och målat om lite. På sängkläderna och muggarna stod det Veolia.
Vid nästa upphandling vann SJ tillbaka trafiken. Fast då överklagade Veolia beslutet. är det någon som tror att dessa processer är gratis?
överklagandet gick inte igenom och SJ tog ändå över Norrlandstrafiken.
Jag antar att vagnarna också togs tillbaka och målades om lite och säkert blev det nya sängkläder med SJ:s logotyp? Vad kostade det?

För några år sen utredde LO-ekonomen Dan Andersson vad som hänt sedan de naturliga monopolen, som elmarknaden och järnvägen, avreglerades och privatiserades. Han kom fram till att det blivit dyrare.
Häromveckan drev riksdagsmajoriteten igenom privatiseringen av våra apotek.
Varför? För att Apotekets kunder är missnöjda och krävt denna ”reform”?
Inte alls, Apoteket har väldigt nöjda kunder.
Privatiseringen är ett beställningsjobb från läkemedelsindustrin och andra affärsintressen.
Och regeringen är tydlig när den formulerar sina mål … ”den samlade lönsamheten på den svenska apoteksmarknaden får inte vara väsensskild från den som noterade apoteksbolag redovisar i andra länder”.
Idag är marginalen på receptbelagda läkemedel i Sverige 17 procent medan genomsnittet i EU är 35 procent.
Vem är det som kommer att få betala?
Det är du, som vanligt.

Skribent: Röde Orm