Rätt till heltid nu!

Handeln är en av de branscher där många, framförallt kvinnor, jobbar deltid mot sin vilja. Som en av säljarna i en skoaffär i centrala Malmö häromåret. Låt oss kalla henne K.
K vikarierade för en ledig kollega på en 30-timmarstjänst, men i grunden hade hon en arbetstid på 24 timmar. När kollegan sade upp sig bestämde sig arbetsgivaren för en omorganisation. Istället för att behålla 30-timmarstjänsten skapade man ytterligare en 24-timmarstjänst. Trots att arbetsgivaren visste att K ville gå upp i arbetstid, fick hon inte ta över den tjänst som hon redan hade visat att hon klarade av. Det MBL-förhandlades och facket satte sig emot omorganisationen, men arbetsgivaren struntade i det. Det är deras fulla rätt, arbetsrättsligt sett.
Detta är säkert inget ovanligt scenario. Det ovanliga är att det här fallet hamnade i Arbetsdomstolen, som kom med sin dom i januari i år. även om det inte finns någon rätt till heltid i Sverige, finns det nämligen en blygsam paragraf i LAS som ger deltidsanställda företrädesrätt till anställningar med högre arbetstid, under vissa förutsättningar. Nu skulle den tolkas i domstol.

Den principiellt intressanta frågan i fallet var förstås om arbetsgivaren var skyldig att ta någon hänsyn till K:s önskemål om ökad arbetstid. Svaret blev nej. Meningen med regeln om företrädesrätt var minsann inte att ta ifrån arbetsgivare rätten att leda och fördela arbetet, hävdade domstolen enligt välkänt mönster i svensk arbetsrätt. Trots att det framgick tydligt av lagens förarbeten att syftet med paragrafen faktiskt var att inskränka den rätten, även om det bara var lite. En redan ganska obetydlig bestämmelse förlorade alltså den potential den möjligen kunde ha haft.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att S-regeringens förslag om rätt till heltid blev totalsågat från många håll 2005. Arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet är en nästan helig princip i svensk arbetsrätt, även om den också innehåller en rad bestämmelser som inskränker eller väger upp den.

Men nu är det ett utmärkt läge att utmana den principen och införa rätt till heltid. Samtidigt bör man förstås satsa pengar som gör det möjligt för arbetsgivare att betala för heltiderna utan att behöva säga upp anställda. Inom offentlig sektor kan det till exempel ske genom ökade statsbidrag och inom privat sektor skulle man kunna fundera på någon form av tidsbegränsade statssubventioner. Det skulle kunna vara en bra stimulansåtgärd i krisen.
En offentlig debatt om rätten till heltid skulle tvinga regeringen att visa vad dess arbetslinje handlar om: frihet att arbeta eller bara ofrihet vid arbetslöshet. När arbetsmarknadsutskottet behandlade ett antal motioner från riksdagsledamöter inom vänsterblocket, som krävde rätt till heltid, lät den borgerliga majoritetens resonemang som ett hån. Man påstod att man ”föredrog incitament framför lagstiftning” och hänvisade till deltidsarbetslösas minskade möjlighet att stämpla upp. Det skulle alltså vara bättre för ofrivilligt deltidsarbetande att själva få skulden för sin situation än att få större frihet. Och arbetsgivare skulle känna mer press att erbjuda ökad arbetstid om deras anställda förlorar sin a-kassa än om de fick rätt till heltid. Allvarligt talat?! Tvinga regeringen att komma ut ordentligt med det synsättet, så blir det svårt för Moderaterna att kalla sig arbetareparti inför nästa val.
Hanna Pettersson

Skribent: Hanna Pettersson