I och med valsegern 2006 kontrollerar borgerligheten nu tre av de viktigaste maktinstitutionerna i det svenska samhället.
Näringslivet har man alltid haft ett intimt samröre med. Medieövertaget har bara ökat år för år. Nu har man också vunnit regeringsmakten.
Det är – bland annat – resultatet av ett mångårigt enträget arbete, där man, enkelt uttryckt, växlat in pengar i inflytande.

I en pinfärsk rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja berättas nu om hur de borgerliga partierna, och då framförallt Moderaterna, kunde supersatsa på propaganda inför valet 2006.
Genom stödannonsering i partitidningen Medborgaren och genom halvhemliga insamlingsfonder med namn som Tornet, Värnet och den nystartade Rosenbadsfonden lyckade man samla in 30 miljoner kronor extra till sin valkassa, samtidigt som Centerpartiet kunde hämta pengar ur försäljningen av centertidningarna.
Det innebar att borgerligheten totalt sett nästan kunde matcha det röd-gröna blocket i ekonomiska resurser.
Rapporten är naturligtvis en partsinlaga. Tanken är att slå tillbaka mot den ständigt återkommande kritiken mot LO:s stöd till Socialdemokraterna och påståendet att partiet skulle vara ekonomiskt fullständigt överlägset alla andra.
Utredaren Sandro Wennberg missar inte en chans att hamra in budskapet: LO:s stöd (cirka 19 miljoner 2006) sker öppet och redovisat, medan Moderaterna tar emot långt mycket mer pengar från näringslivet och privatpersoner i hemlighet.

Till det måste man lägga den fristående opinionsbildningen. Organisationer som Svenskt Näringsliv – med ett kapital på över 12 miljarder – Skattebetalarnas förening, Timbro eller Den nya välfärden förespråkar, smart nog, sällan eller aldrig att man ska rösta på ett visst parti, men deras nära personkontakter med Moderaterna och deras ideologiska hemvist är inte att ta miste på.
Man bedriver, med den italienske kommunistledaren och marxistiske teoretikern Antonio Gramscis begrepp, ett mycket framgångsrikt ställningskrig.
Gramsci formulerade sina idéer under andra världskriget; hans funderingar gällde hur kommunistpartierna skulle gripa makten om det nu inte gick att göra revolution rakt av. Svaret blev att man i ett slags långsamt ställningskrig måste ta makten över tanken, över idéer, vanor och samhälleliga institutioner och på så vis undan för undan skapa ett nytt samhällsklimat.
Den senaste fasen inleddes på 70-talet, då näringslivet i kamp mot kärnkraftsmotstånd och löntagarfonder kraftsamlade för att bryta vänstervinden. Idag bär 35 år av intensiv opinionsbildning frukt på allvar.

Detta massiva stöd är naturligtvis framförallt ett problem för vänstern.
Men också, vill jag påstå, för demokratin.
Inte bara som Wennberg påpekar för att det är rimligt att väljarna får bättre insyn i vilka som betalt partiernas kampanjer.
Utan också mer grundläggande, för även om den som har mest pengar inte alltid vinner, så upphävs onekligen idén om en man, en röst, eftersom den med stora resurser, som Moderaternas partistyrelsemedlem miljardären Gustaf Douglas, kan påverka politik och valutgång på ett helt annat vis än vi andra.
Det är ett bra exempel på varför den politiska demokratin aldrig kan bli riktigt på riktigt så länge inte resurserna i ett samhälle är någorlunda jämlikt fördelade.
Hade de varit det, hade den typ av trippelmakt i borgerlighetens händer vi nu ser knappast varit möjlig.
Tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson