I augusti 2007 inledde 15 afghanska män en hungerstrejk på Sergels Torg i Stockholm.
Efter tre dagar fick hälften av dem föras till sjukhus. En del var medvetslösa.
Flera hundra av deras landsmän genomförde en protestmarsch från Migrationsverket i Norrköping till riksdagshuset.
Det hjälpte inte. Deportationerna kunde inte stoppas. Under 2008 utvisades 125 personer. I nya numret av tidskriften Mana spårar fotografen Rafaela Persson upp några av dem. De är, föga förvånande, både besvikna och förbannade. De hade hunnit rota sig ganska bra i Sverige och begriper inte varför de ska kastas ut efter flera år.
Reportaget hade vunnit på att byggas ut mer; nu står bilderna i centrum på bekostnad av mer ingående beskrivningar. Men ändå: här syns några av de annars så ansiktslösa som svenska myndigheter dumpat i ett land som det svenska utrikesdepartementet beskriver som ett ställe med nästan total laglöshet, med utomrättsliga avrättningar, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden, människohandel – och en extrem fattigdom och sönderslagen ekonomisk infrastruktur.

Medan andra politiska tidskrifter – jag tänker till exempel på Arena – är på väg att förvandlas till rena idétorgen, så drar Mana nu överhuvudtaget mot mindre och mindre av debattmaterial och essäer och mer och mer mot journalistik.
Temablocket om den antirasistiska rörelsen, med historieskrivning för de nytillkomna generationer som inte minns Rör inte min kompis-kampanjen och rundabordssamtal om strategier, känns i så fall mer internt. Kanske är det nödvändigt för denna typ av tidskrift – men det är reportagen från världen jag fastnar för.
Linn Hjort rapporterar från ett Sydafrika där främlingsfientligheten mot ”konkurrerande” invandrare från grannländer som Zimbabwe ledde till rena pogromerna för ett år sedan. Per Björklund beskriver ilskan i ett Egypten, där regeringen bidrog till isoleringen av Gaza under massakern i vintras. Och Erik Paulsson Ronnbäck försöker förklara det svenska motståndet mot en bojkott av Israel med våra nära ekonomiska relationer.
Ofta är det hårdvinklat, och man behöver förstås inte hålla med. Till exempel tror jag det är ett stickspår att hänga upp sig på de futtiga 214 miljoner som Sverige köper israeliska vapen för under fyra år. Men man får ändå reda på en del, som andra tidningar sällan eller aldrig berättar.
Det pekar åt rätt håll. Det är inte i första hand åsikter vi behöver, utan nya fakta och berättelser.

Mana nr 1-2 2009

Publicerad i HD

Skribent: Petter Larsson