I slummen gror samhällshatet

KRÖNIKA. Malmö har ett slumområde. Det heter inte Rosengård. Men i Rosengård, denna rätt fina stadsdel som jag dagligen passerar på cykel och där jag ofta handlar maten till helgen, ligger Herrgården.

Där finns slummen och där brinner sopcontainrarna. Dit kommer de nyanlända flyktingarna som pressas in i nergångna lägenheter, där härjar de kriminella ungdomsgängen och deras vilsna svans av småungar som kastar sten mot polis och brandmän i en slags hopplös, normlös revolt mot allt och alla – inklusive de egna familjerna, släktingarna och de andra boende i området.

Men inte ens den bilden av Herrgården är riktigt sann. En del av denna stadsdel i stadsdelen har ryckts ur slummen. För tre år sedan togs området Landsfiskalen över av det kommunala bostadsbolaget MKB. Stora pengar satsades på att minska trångboddheten, rusta upp utemiljön och låta de boende själva få inflytande och ansvar. Där brinner inga containrar.

Slummen i Herrgården är privatägd. Slumförvaltaren av 75 procent av de mögelinfekterade husen i Herrgården heter Acta och ägarna finns i Norge. Man kan kalla dem fastighetsspekulanter. Men alldeles vanliga svenska sparare i Acta har, antagligen helt ovetande om vad de indirekt medverkat till, sett till att slummen slagit rot mitt i Malmö.

Den här och andra slumvärdar bär ett mycket tungt ansvar för att hela Rosengård fått stämpeln på sig som ett laglöst och ständigt brinnande Bronx. De borde ha stoppats tidigare.

Att påpeka detta är inte att blunda för att en del av Malmö nu upplevs som laglöst av både allmänheten, polisen, brandmännen, de boende och de härjande unga pojkarna. Ett hopplöst fall, som kräver hårdast möjliga akuta insatser – utegångsförbud, nationella polisstyrkan på plats, utvisning av ”kriminella” familjer.

Fantasin verkar inte längre känna några gränser för idéer om hårdare tag. Några av dem har redan tangerat och överskridit rättssamhällets grundläggande normer, framför allt den som står främmande för kollektiv bestraffning.

Genomtänkta insatser behövs för att skydda folk från räddningstjänsten som i sin tur ska skydda de boendes liv och egendom. Polisen ska göra sitt jobb, även om det är riskfyllt och tär på nerverna. Jag har heller aldrig hört någon ledande företrädare för polisen som säger något annat eller önskar sig den roll som ockupationsmakt i fiendeland som Moderaterna och Sverigedemokraterna vill pracka på dem.

Men slummen förblir grundproblemet. Och det kan skrivas ut i den enkla formeln: för många människor med alltför stora problem, som trängts ihop under människoovärdiga förhållanden på en alltför liten yta under så lång tid att kriminalitet, hopplöshet och samhällshat fått fäste.

Ta bort slummen i den del av Herrgården som alltför länge varit profithungriga och socialt likgiltiga fastighetsägares vinstmaskin.
Först när det skett finns det på sikt hopp om att det slutar brinna.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson