Jan Andersson om EU-valet och en svensk regering som ligger lågt

DEBATT. Den 7 juni är det dags att gå till valurnorna för att rösta fram de politiker som vi vill ska representera oss i Europaparlamentet. De val vi hittills
haft har inte varit särskilt upplyftande. Valdeltagandet har varit lågt och debatten mellan kandidaterna har mest låtit som en fortsättning av kampanjen inför medlemskapet i EU.
årets val äger rum under en kraftig ekonomisk nedgång, som kommer att innebära att miljontals människor inom EU blir arbetslösa. Klyftorna mellan rik och fattig kommer att öka till följd av krisen. Redan nu har röster höjts för att vi måste minska insatserna i klimatpolitiken på grund av den ekonomiska nedgången. Om så blir fallet kommer kommande generationer att drabbas. Främlingsfientliga krafter utnyttjar krisen för att sprida ett nationalistiskt och protektionistiskt budskap. Lösningen från de främlingsfientliga är att stänga gränserna för dem som kommer från andra länder.

I dag är EU styrt av högern. Vi har en kommission som är dominerad av högern. Vi har ett råd där högern har majoritet. Och vi har ett Europaparlament där den kristdemokratiska-konservativa gruppen är störst. Samtidigt har Europaparlamentets inflytande ökat. Parlamentet är i dag medlagstiftare inom de allra flesta områden där EU lagstiftar. Så är det inom miljöpolitiken, arbetsmiljön, arbetsrätten, inre marknaden med mera.

I ett EU med ökad arbetslöshet och med ökande klyftor behövs en tydligare vänsterpolitik. Jobben måste stå högst på dagordningen. I Sverige har vi en regering, som talade mycket om jobben i valrörelsen till riksdagen, men som nu tycks ha glömt bort frågan. I EU håller den svenska regeringen en oerhört låg profil, då det gäller att samordna insatserna mot den ekonomiska nedgången och för att skapa en ökad sysselsättning. Kommissionen vill att medlemsländer ska satsa mellan 1,2 procent och 1,5 procent av sin BNP på åtgärder som stimulerar ekonomin. Tyskland satsar nu 1,4 procent, Spanien 1,1 procent och Storbritannien 1,0 procent av BNP, medan Sverige med sina 0,4 procent tillhör de länder som är allra sämst i klassen. Sverige borde ha ambitionen att ligga på samma nivå som Tyskland.

Samma låga profil har man i fråga om att löntagare på den inre marknaden inte ska diskrimineras utifrån nationalitet. Efter domarna i EG-domstolen tvingas löntagare från länder inom EU, där lönen är lägre än i Sverige, att arbeta för minimilöner i vårt land. Likabehandlingsprincipen och rätten att strejka för likabehandling är satt ur spel. Nyligen ledde låglönekonkurrensen till strejker i Storbritannien, eftersom löntagare från Italien och Portugal arbetade för löner som låg långt under de brittiska avtalen. I Europaparlamentet har nu ett upprop startats som kräver att utstationeringsdirektivet öppnas för förändringar. Lika lön för lika arbete ska gälla och det ska vara tillåtet att strejka för likabehandling av löntagare. En vänstermajoritet i Europaparlamentet kommer inte att godkänna en ny kommission som inte genomför de nödvändiga förändringarna.

I höst äger förhandlingarna om ett globalt avtal efter Kyoto-avtalet rum i Köpenhamn. EU måste vid dessa förhandlingar driva på för verkliga förändringar i klimatpolitiken. Högern, representerad av den svenska regeringen, vill ha förändringar men vill samtidigt, att nästan alla ska ske i de fattigaste länderna i världen. Det är riktigt att det behövs åtgärder i den fattigare delen av världen, men det får inte ske på bekostnad av åtgärder i våra egna länder. EU måste också fortsättningsvis gå i täten. En vänstermajoritet i Europaparlamentet kan trycka på för ett önskvärt resultat i de globala förhandlingarna.

Valet handlar i grunden om samma frågor som i ett nationellt val. Det handlar om miljön, jobben och kollektivavtalen. Valet har liksom valet till riksdagen ett tydligt vänster-högerperspektiv. Därför måste hela partiet och hela fackföreningsrörelsen mobiliseras. Klarar vi av denna mobilisering är chanserna att vinna stora.

Jan
Andersson
Europa-
parlamentariker (S)

Skribent: Jan Andersson