Malmöhögerns röstfiske

OPINION. Kväll efter kväll brinner kontainrar och däck på i Herrgården – den fattigaste, arbetslösaste, kackerlacksangripna och mest trångbodda delen av Rosengård i Malmö. Brandkåren har slutat komma av rädsla för stenkastning. Polisen håller sig undan. Tidningarna skriver sina mallade skräckreportage.
Den gamla onda tiden ekar. 1887 skrev Axel Danielsson om Malmö som ”en stad som innesluter många brännämnen och mycket sprängstoff. Den sociala gränslinjen mellan fattig och rik är här uppdragen skarpare än i de flesta städer… sprickor i murarna, åska i luften, jäsning i sinnena.”
Och nu kommer högerns ryggmärgsreaktion. Utegångsförbud för ungdomar, kräver Sverigedemokraternas Sten Andersson. Ja, och besöksförbud, så att bråkmakare från andra stadsdelar kan gripas om de sätter sin fot på fel plats, tycker Moderaternas Anja Sonesson. Och i kommunfullmäktige talar partikollegan Carl-Axel Roslund om att ”sluta dalta”, tvångsomhänderta tolvåringar och att dialog är uteslutet.
Det är inte första gången. Under oroligheterna i december krävde M vattenkanoner och SD ville skicka nationella insatsstyrkan – tränad mot terrorister – på stenkastarna.
Så skrivs fattigdomens problem om till ordningsfrågor. Som i 1800-talets arbetarområden.
Inte ens polisen tror på det. ”Icke sa nicke”, säger närpolischefen, ”du måste in i grunden till problemen” .
Det inser nog Malmöhögern också. Men så är M och SD heller inte ute efter att lösa något. De vet att inte har några röster att hämta i Rosengård (5, 9 respektive 3,2 procent 2006). Och att de inte behöver genomföra sina förslag. Därför kan de hämningslöst måla demonbilder inför väljarna från mer välmående delar av staden, som kanske aldrig satt sin fot i den främmande förorten. Det är de som ska skrämmas upp – och lugnas av de hårda tagen. Så gör man politik av åskan.

Skribent: Petter Larsson