DEBATT. Löpsedlarna domineras nu åter av krigsrubriker som varnar för en annalkande pandemi. På det nationella planet ligger vi bra till, men en viktig sak återstår: säker tillgång till vaccin. Jag fick stifta bekantskap med pandemifrågorna nästan direkt efter mitt tillträde som folkhälsominister hösten 2002. Våren 2003 bröt lungsjukdomen SARS ut i Asien. Då gick det nog upp för de flesta hur sårbar den moderna världen är för pandemier: med internationella flygförbindelser kan allvarliga sjukdomar färdas blixtsnabbt över kontinenterna.
På våren 2003 inleddes Irakkriget. Då fanns det farhågor om att det skulle kunna medföra ett utbrott av smittkoppor. Ingen visste nämligen om Saddam Hussein hade kommit över smittkoppsstammar, till exempel från det tidigare sovjetiska lagret, och lyckats utveckla materialet till biologiska stridsmedel.
Den socialdemokratiska regeringen kom därför redan från början att ta dessa frågor på mycket stort allvar. Vi var tvungna att skärpa vår beredskap i Sverige. 2003 lade jag förslag till riksdagen på en ny smittskyddslag, och 2004 kom en proposition om extraordinära insatser vid allvarliga smittskyddshot.
Det sistnämnda lagförslaget innehöll bland annat karantänsbestämmelser och gjorde det till exempel möjligt att spärra av områden – en fastighet eller ett bostadsområde, eller ett flygplan där smittan brutit ut under färden – och kvarhålla människor där tills de blivit undersökta. I samma skede köptes också ett stort beredskapslager av antivirala läkemedel in, och ett antal myndigheter fick i uppdrag att ta fram en sammanhållen nationell pandemiberedskapsplan.

När fågelinfluensan sedan kom 2004-2005 och paniken spred sig kunde jag med visst självförtroende i Riksdagen den 21 oktober 2005 säga: ”Vi har varit väldigt tidigt ute när det gäller pandemiplaneringen. Vi var bland de första som tog fram en pandemiplan. Vi var bland de första som införde lagliga möjligheter för extraordinära smittskyddsåtgärder. Vi var bland de första som köpte in och lagrade antivirala läkemedel.”
Jag bjöd också in övriga partier till överläggningar om den svenska pandemiberedskapen. Det jag särskilt ville ha stöd för var nästa steg i en sådan beredskap: produktion av vaccin på svensk eller nordisk mark, som kunde täcka behovet i Sverige/Norden.
Bakgrunden var att WHO under lång tid varnat för att den globala produktionskapaciteten av vaccin var för låg. Om en ny pandemi skulle drabba världen, skulle man inte kunna framställa vaccin i tillräcklig omfattning, vilket skulle kunna riskera hundratusentals, ja kanske miljontals liv.
Min ambition var att få till stånd vaccinproduktion på svensk mark senast år 2010, så att vi i ett kritiskt läge skulle ha beredskap för att kunna vaccinera hela befolkningen. Till saken hör att man ju inte kan vaccinera så länge inte en pandemisjukdom finns. Det är först efter att en sådan uppstått som man kan framställa ett vaccin. Därför måste man ha en produktionsapparat i beredskap, som under alla normala år då det inte är pandemi, kan producera vaccin för den vanliga förbrukningen, men som vid en pandemi snabbt kan växla upp i kapacitet. Bäst vore om man kunde skapa en sådan produktion i samarbete mellan staten och ett stort läkemedelsföretag, så att Sverige alltid skulle kunna komma i åtnjutande av den senaste tekniken för vaccinframställning.

För att visa att vi menade allvar reserverade vi 200 miljoner kronor i statsbudgeten som grundplåt för en sådan satsning. Det visade sig finnas ett stort intresse från ett antal företag.
Men vi prövade också ett annat spår. Vi tog upp frågan i Nordiska ministerrådet, för att se om de övriga nordiska länderna kunde tänka sig ett samarbete. Då lanserade Danmark en lösning för Norden, som byggde på den statliga vaccinproduktion de har där, Seruminstitutet. Jag föredrog visserligen vår egen modell, det vill säga samarbete med ett stort läkemedelsföretag, men jag höll båda dörrar öppna. Om det inte gick i lås med något företag, så kunde jag tänka mig den danska statliga lösningen. Också den skulle kunna garantera vaccin till hela Nordens befolkning i ett kritiskt skede.
Så långt hade vi kommit i slutet av våren 2006.
Jag försäkrade mig om att det fanns stöd för detta upplägg bland de borgerliga partierna, och där var man nöjda.
Sedan blev det val. Det första som hände när den nya regeringen tillträtt var att pengarna till projektet för att framställa vaccinproduktion i Sverige eller Norden drogs in. Under de följande månaderna rann allt ut i sanden.

Ett avtal tecknades visserligen med Glaxosmithkline för att leverera vaccin till Sverige i en pandemisituation. Och det är väl bra, som en övergångslösning. Men jag ifrågasätter om det är en långsiktigt bra lösning. I en akut situation är risken stor att sådana avtal inte är värda något. Då blir det huggsexa om vaccin, och ett land med produktion kan till och med belägga vaccin med exportförbud så länge inte den egna befolkningen täckts. Vi kan heller aldrig veta hur många garantier av detta slag som företaget sålt, och om det klarar av att leverera till alla länder i uppgjord tid. Det var därför min ambition var att få igång produktion på svensk eller i alla fall nordisk mark.
Jag vet inte hur den borgerliga regeringen tänkte då. Men det kanske var så enkelt att man behövde pengar till skattesänkningar, och att pandemihotet inte längre dominerade löpsedlarna. Då la man allt på is.
Vi får nu se hur denna sjukdom utvecklas. Förhoppningsvis blir det inte värre. Men risken för en pandemi är en realitet, och även om det inte blir någon sådan den här gången, så kommer den förr eller senare. Därför måste en regering tänka långsiktigt i smittskyddsfrågorna, och därför borde regeringen nu återuppta planerna på en inhemsk vaccinproduktion.

Morgan
Johansson
riksdagsledamot (S) och före detta folkhälsominister

Skribent: Morgan Johansson