Lars Pålsson Syll om hur vi får fart på ekonomin

Grundproblemet i dag för Sveriges krisdrabbade ekonomi är att det är svårt att få fart på hjulen. Ingen vill ge lån, arbetslösheten ökar med stormsteg och bruttonationalprodukten backar utför ett stup. I det läget måste målet för en hållbar ekonomisk politik vara att expandera den effektiva efterfrågan för att få kugghjulen att greppa tag och ge ny utväxling.
Den etablerade ekonomiska klokskapen verkar dock vara rörande överens om att Riksbanken och penningpolitiken är utan verkningsfulla medel när räntorna börjar närma sig nollstrecket, eftersom Riksbanken inte gärna kan sänka styrräntan under noll.
Men kan den verkligen inte det? Flera av 1900-talets främsta nationalekonomer pläderade för att det var möjligt.
Den tysk-argentinske ekonomen Silvio Gesell pekade redan vid förra seklets början på att sedlar kunde förses med stämplar som minskar deras värde med ett visst antal procent per år. Vid årsskiftena skulle innehavarna byta ut sina gamla sedlar mot nya, vilket skulle göra det möjligt att ”beskatta” innehavet av pengar.

Systemet med stämplade pengar (”stamp scrip”) fick den ledande amerikanske nationalekonomen Irving Fishers välsignelse och Keynes menade att idén var ”fullt hållbar”. Man skulle bara se till att kostnaden för stämpelmärkena sattes på en nivå som garanterade en investeringsvolym, som var förenlig med uppnåendet av full sysselsättning. Keynes skrev: ”Följaktligen har de reformatorer varit inne på rätt spår, som sökt ett botemedel i skapandet av konstlade förvaringskostnader för pengar genom att kräva att de lagliga betalningsmedlen, för att behålla sin egenskap av pengar, periodiskt skulle stämplas mot en viss kostnad, eller att några liknande åtgärder skulle erfordras.”
även Maurice Allais – fransk nobelpristagare i ekonomi – framförde på 1940-talet nära besläktade idéer. Allais ville ”underlätta och förbättra konkurrensekonomins funktionssätt”. För att uppnå detta skulle incitamentet för madrassparande elimineras genom en kontinuerlig värdeminskning av pengarna som skulle pressa ner räntan till noll.
ännu en annan nobelpristagare i ekonomi – norrmannen Ragnar Frisch – fann Gesells idé om en automatisk värdeminskning på pengar ”intressant”.

Dessa ekonomers idéer skulle kunna ge oss värdefull vägledning för hur penningpolitik ska kunna bedrivas i en ekonomi med deflation (enligt Riksbankens penningpolitiska uppföljning april 2009 sjunker priserna med 0,3 procent i år) och det traditionella räntevapnet förefaller allt mer tandlöst. Det borde vara lätt för dagens beslutsfattare att följa i deras fotspår. Låt oss hjälpa dem på traven med ett konkret förslag.
Självklart skulle Riksbanken kunna säga att du får låna 100 kronor i dag och betala tillbaka 95 kronor om ett år. Kruxet är hur de incitament ska se ut, som skulle kunna locka någon att låna ut på de villkoren.
Men anta att Riksbanken samtidigt som de erbjuder sina 5-procentiga negativa låneräntor meddelar att om ett år kommer alla sedlar med ett serienummer som slutar på en viss siffra mellan 0 och 9 – vilken avgörs av en slumpgenerator – inte längre att vara giltiga. Det innebär att den förväntade avkastningen på att hålla sedlarna blir minus 10 procent. Och då blir det inga problem att få folk att spendera sina pengar, i stället för att spara i madrassen.

Om detta är för svårsmält kan man självklart uppnå negativa räntor genom att helt enkelt vända deflation till inflation. Om Riksbanken står fast vid – eller helst höjer – sitt inflationsmål skulle realräntorna kunna bli negativa och därmed ge folk incitament att åter vilja ta lån och spendera.
Och i tider som dessa är det vad som behövs! För det gör ont när bubblor brister. När lånens riskpremier stiger och deflation urholkar förmögenhetsvärden kan negativa räntor och inflation vara ett väl så verkningsfullt medel för att hålla tillbaka arbetslösheten och få fart på ekonomin.
Lars
Pålsson Syll
nationalekonom,
professor vid
Malmö högskola

Skribent: Lars Pålsson Syll