KRÖNIKA. Fredag 24 april gick jag hem från arbetsplatsen. Uppsagd, avlagd. Inte bara jag utan också femton andra, enbart från bygget i Sundbyberg. Det vore fel
att säga att det var klackarna i taket. Jag har ju jobb, men flera av de andra går ut i arbetslöshet.

Det är något man knappast talar om i Stockholms-regionen, där man ser krisen som något som drabbar redan halvdöda
industriorter i glesbygd.

Därför blev jag glad när Dagens Nyheter hörde av sig och ville göra ett reportage om sista fikat med grabbarna. Ett enkelt upplägg – några bilder över matbordet, lite snack om oro för framtiden – några sitter med lån och hus och barn på gång – och avsluta det med en bild när de lämnar området med väskan i handen. Jag hittade killar som ville vara med, och sen informerade jag platschefen. Döm om min förvåning när jag en halvtimme senare blir uppringd av arbetschefen, som förbjuder upplägget. Icke inne på området. Arbetsmiljöskäl.

Jag blev paff. Det hela handlar om killar som blir uppsagda, om en verklighet som än så länge bara krupit mot Mälardalen. Det handlar – hittills – inte om företagen. Det skulle vara en vinkling av krisen som gör den fattbar. Ett resonemang som de flesta skulle ställa upp på. Så icke PEAB. Arbetsmiljöskäl.

Arbetschefen drog en konstruerad historia om att vi då måste utbilda reportern i arbetsmiljöfrågor, utrusta med skyddsskor och hjälm och varselväst. För att ta ett par bilder inne i manskapsboden? Det var inte fråga om att gå ut på bygg- arbetsplatsen – samma arbetsplats där PEAB bara veckan innan vallade runt folk i högklackat och lackskor, utan en tanke på hjälm eller varselväst. Men då var det ju presumtiva kunder. En helt annan sak, naturligtvis!

Istället anser man att en reporter med erfarenhet från krigszoner ska skyddas från farligheter, på en parkering och i en manskapsbod (som i och för sig är en sanitär olägenhet, men man dör inte direkt av det). Jag tyckte att det var ett jävla trams och sa det också. Men det räckte inte med det – arbetschefen var noga med att påpeka, att om vi tog några som helst bilder på grabbarna innan arbetstidens slut skulle de få löneavdrag. Då la vi ner det hela.

Jag är inte dummare än att jag begriper att de här uppsagda killarna kommer att få ett helvete om de ställde upp i reportaget – ett bekymmer de faktiskt kan få slippa.

Det var då jag började fundera.
Varför är det så viktigt för PEAB att dölja att de faktiskt skickar ut folk i elände?
För det är ju vad det är frågan om – det är ingen dans på rosor att bli arbetslös i dag, oavsett om man har en inkomstförsäkring eller inte. Om arbetslösheten
blir lång minskar chansen dramatiskt att få komma tillbaka, och vidareutbildning av arbetslösa har ju regeringen förkastat. Men, precis som Dagens Nyheter berättade – den här krisen kommer – tack vare regeringens politik – att cementera och skapa nya klyftor, som i varje fall inte jag vill se.

Jag har haft konflikter med arbetsgivaren tidigare – jag gillar inte deras medeltida inställning till information. Den är djupt otidsenlig (i senaste infobladet skev man inte ett ord om att man sagt upp folk, det var bara tummen upp och ljusa tider) och dessutom korkad. Tror man att byggjobbare kommer att hålla truten tror man fel. Istället skulle PEAB tjäna på större öppenhet.

Men det kan också vara så att man är livrädd att förknippas med ordet kris, för då går försäljningen ner. Och vad är väl ett par arbetslösa byggjobbare mot
en såld lyxlägenhet? Och större vinst? Men då kan man ju säga det istället för att dravla om orimligheter. Arbetsmiljöskäl? Pyttsan.

Det ska bli intressant att se hur beställaren, Riksbyggen, reagerar på PEABs hantering. Riksbyggen ägs ju som bekant också av fackförbund, och Byggnads
har en stor post där. Det är väl inte orimligt att fråga hur lämpliga PEAB är som utförare om de har den här synen på Byggnads arbetslösa medlemmar.
Det är i varje fall en fråga jag kommer ställa vid nästa årsmöte i Riksbyggens lokalförening.

Calle Fridén

Skribent: Calle Fridén