Så förstärks klassamhället

OPINION. Peter Englund är historiker och ledamot av Svenska akademien. I sommar blir han dess ständige sekreterare. Högre än så går det knappast att avancera inom bildningseliten i Sverige.
I förra veckans Efter Arbetet berättade Englund om sin väg dit. Han är den förste i sin familj som läst på universitet, och det först efter ”hot om obs-klass” i högstadiet, följt av vårdlinjen på gymnasiet och sedan humanistisk linje på Komvux.
Det är ett gott betyg åt ett samhälle. Tack vare en utbildningspolitik som konsekvent inriktats på jämlikhet, kommer Nobelpristagaren i litteratur i år att presenteras av någon som en gång ansågs ha svårt att klara grundskolan. Bland det värsta som alliansregeringen försöker åstadkomma är att vända utbildningspolitiken i rakt motsatt riktning.
Det senaste exemplet är förslaget till ny gymnasieskola, som presenterades i tisdags. De yrkesinriktade utbildningarna ska nu inte längre ge behörighet till högskolan, och ska innehålla mer praktik och mindre teori än motsvarande utbildningar gör idag.
”En del vill gå vidare till universitet, andra är väldigt skoltrötta” förklarade skolminister Jan Björklund på pressträffen. I praktiken betyder det att den som inte har intresse, betyg eller självförtroende nog att välja en teoretisk utbildning vid 16 års ålder utestängs. Det kommer främst att gälla samma personer som det alltid gjort, nämligen personer från studieovana hem. Omvänt kan faktiskt ungdomar från studievana hem känna en ökad press att välja något högskoleförberedande, även om de egentligen har andra intressen. Mindre individuell frihet, helt enkelt.
Lyckligtvis har man gått kritiken till mötes genom att ge alla som har gått en yrkesutbildning rätt att i efterhand läsa in grundläggande högskolebehörighet. Det är viktigt. Men det är knappast någon ursäkt för grundproblemet: att utvecklingen vrids tillbaka inom utbildningspolitiken. Det handlar inte bara om att det blir svårare för enskilda att läsa vidare. Omskolning, som kan vara nödvändig för samhället, blir dyrare och tar längre tid om många måste läsa in teoretiska gymnasieämnen innan de ens kan söka till högskolan.

Det bortser Jan Björklund från. Precis som han bortser från att grundläggande kunskaper i samhällsvetenskap och språk ger mer jämlika förutsättningar för att kunna hävda sig som medborgare, och även efterfrågas brett i arbetslivet. Och från att 98 procent av grund- och gymnasieskoleelevernas föräldrar vill att deras barn ska få grundläggande behörighet till högskolan, enligt en undersökning som Synovate gjort på uppdrag av Lärarförbundet.
Det är svårt att förstå hur man kan strunta i allt detta. Om man inte väljer att se regeringens gymnasieförslag mot bakgrund av deras utbildningspolitik i övrigt, vill säga. Då framträder nämligen ett tydligt mönster. Tidigare betyg, hårdare disciplin och kritik mot utbyggnaden av högskolan har varit hörnstenar i den borgerliga utbildningspolitiken på senare år.
Den gemensamma nämnaren är att man– redan tidigt, och sedan gång på gång för säkerhets skull – vill skilja på folk och folk. Skilja dem med bra grundskolebetyg från dem med dåliga, dem med teoretisk gymnasieutbildning från dem med praktisk, och dem som pluggar på gamla universitet från dem som läser på regionala högskolor. Några nya Peter Englund blir det nog inte. Däremot ett förstärkt klassamhälle.
Hanna Pettersson

Skribent: Hanna Pettersson