Statsrådet Mats Odell kallas också finansmarknadsminister. Vilket inte innebär att han basar över denna marknad, utan att han blåser runt på den, och inte bara på den, som ett viljelöst rö.
När Mats Odell för en tid sedan skulle berätta att han sålt Vin och Sprit-fabrikerna i åhus – Skåne Akvavit och OP – till franska Pernod, sa han, när han skulle levandegöra den franska spritkapitalismens entusiasm: ”Dom har närmast kysst den skånska jorden”.
Varje förnuftig människa hade, ställd inför sådana franska glädjeyttringar, dragit öronen åt sig. Men inte Odell. Han var alltför besatt av tanken på att privatisera.

Ungefär i samma veva hade jag en diskussion med Mats Odell om bankernas hutlösa avgifter, och då inte minst på fondsparande. Informationen till kunderna är till råga på allt både dålig och vilseledande. Det kan kosta en tusenlapp i månaden i lägre pension att välja fel fond.
Finansmarknadsminister Odell svarade mig att han skulle starta en folkbildningskampanj. För, som han sa: ”Det här med finansiell folkbildning är det enda riktigt hållbara sättet”.
Hans idé var att dubbelarbetande småbarnsmammor skulle gå kvällskurser och lära sig allt om Hedgefonder och derivat och den farliga amerikanska Subprime-marknaden.

Detta hände sig för lite drygt ett år sedan. Vi vet alla vad som sen hände. Marknaden brakade ihop och nästan ingen hade förutsett att det skulle hända. Inte Sveriges Riksbank eller Finansinspektionen eller den rosa pressen, inte marknadsanalytikerna eller nationalekonomerna.
”Den nya ekonomins” allra skarpaste hjärnor – programmerade vid de bästa universiteten, några av dem med löner och bonusar så generöst och fantasifullt konstruerade att bara de allra duktigaste matematikerna kunde förstå dem – nästan alla hade de missat att förutse och varna för att bubblorna skulle brista.
Finansmarknadsminister Odell hann så vitt jag vet aldrig ens sjösätta sitt stora folkbildningsprojekt.

Redan den tidigare socialdemokratiske finansmarknadsministern Sven-Erik österberg hade emellertid 2006 inrättat ett så kallat finansmarknadsråd. När den första rapporten från detta råd kom i maj 2007 sa Odell att han hoppades att den ”skulle tjäna som en väckarklocka för vad såväl branschen som politiker och opinionsbildare måste ta sig an för att finanssektorn ska kunna växa, skapa fler jobb och ge större bidrag till vår välfärd”.
Mats Odells tro på finansmarknaden tedde sig ibland nästan lika stor som tron på Vår Herre. Han tog in experter på regeringskansliet från det redan före den slutliga kraschen kraftigt skandalomsusade Carnegie, för att de skulle hjälpa honom att privatisera. Han lovade att ”i positiv anda pröva frågan att låta branschföreträdare sitta i Finansinspektionens styrelse”.

Vill man vara hygglig kan man säga att Odell har haft otur med tajmingen. Annars kan man säga att han är en politisk katastrof. Och oppositionen har naturligtvis hackat på Odell, medan de borgerliga ledarskribenterna stöttat eller anlagt en broderlig och ömsint kritik när han dabbat sig.
Tills häromdan, när Mats Odell dristade sig till att kräva att AP-fonderna skulle använda sin makt och sätta stopp för bonussystemen i börsbolagen. Då tog det hus i helsike.
”Köp egna aktier, Odell”, utropade ledaren i Dagens Nyheter och spädde på med att: ”Det är farligt för pensionärerna”. Ungefär som om det som hänt under de år då AP-fonderna varit passiva ägare har varit bra för pensionärerna.
”Regeringen har släppt den fondsocialistiska anden ur flaskan”, gallskrek PJ Anders Linder i sin ledarKRÖNIKA i Svenska Dagbladet. ”Odell och Ohly nytt radarpar”, var rubriken.

Jag kan lugna Svenskt Näringsliv och deras papegojor på de stora borgerliga drakarna. Finansmarknadsminister Mats Odell är fullständigt ofarlig.
När den borgerliga regeringen kom till makten rev den upp de beslut som Leif Pagrotsky och den socialdemokratiska regeringen tidigare fattat och öppnade på nytt för bonussystem i den statliga sektorn.
När sen krisen drabbade oss och de hejdlösa excesserna avslöjades talade pr-makarna om för ministrarna att här vore det klokt med en pudel.
Mats Odell och hans regeringskompisar är fortfarande övertygade om värdet av bonusar och växande klassklyftor. Det de gör, gör de för att det är så viktigt att klamra sig fast vid makten, så att de kan fortsätta med sitt riktigt stora projekt.
För Svenskt Näringsliv och högern är Mats Odell helt ofarlig.

Skribent: Röde Orm