Min far var huvudman i Simrishamns Sparbank på 50-talet. Det var på den tiden sparbankerna var som en allmännytta, ”samhällsföretag utan ägare”, som socialdemokratins store ideolog, Ernst Wigforss, skulle ha sagt.
Då var sparbanksrörelsen den lokala ekonomins blodomlopp, där pengarna rann mellan flitiga sparare och ansvarsfulla låntagare, familjer och företag.

Huvudmännen i Simrishamns Sparbank var precis just det, män. Inte en kvinna så långt ögat kunde se. Så såg 50-talet ut. I toppen på banken, som styrelseordförande, satt naturligtvis disponenten och verkställande direktören vid Ehrnbergs läder, Gösta Ehrnberg.
Det var en snäll kapitalist. Om honom kan man läsa att han var konstmecenat och att han hade ett ”socialt tänkande som gjorde att arbetarna till exempel kunde köpa hus med hjälp av lån som fabriken gick i borgen för”. Ehrnbergs Läderfabrik sysselsatte ett tag 500 av Simrishamns 3000 invånare.
Bland huvudmännen fanns också järnhandlaren och andra företrädare för näringslivet. Samt provinsialläkaren, representanter för bondeståndet och för arbetarrörelsen.
Min far var vid den tiden ordförande i ö Hoby arbetarekommun och i Metalls avdelning 15 i Simrishamn och hade kommunala uppdrag. Det var samförstånd och blandekonomi. Välfärden byggdes.

En gång om året var det bankmiddag. Tillställningar som jag har en känsla av kan ha inspirerat Fritiof Nilsson Piratens historia Bankkalas som finns i Millionären och andra historier. Den handlar om bankstyrelsen i Sämskevik och dess sammanträden varannan måndag. Efter en sådan måndagsfest får festprissarna veta att de stekta spättorna, som de tror sig ha njutit på eftersitsen, inte alls var stekta spättor. Och berättarjaget gör denna ångestfyllda reflektion:
”Och där stod jag som ett nöt. Det riktigt sökte mej när jag tänkte på hur vi hade benat den förbannade havregröten och spottat ut benen på golvet. Oh! Och så suparna till gröten.”

Själv minns jag dessa söndagar efter bankmiddagen därför att min mor tog mig avsides och förmanade: ”Var lite tyst, far ligger!”. De inträffade dock bara en gång om året.
Min far sa själv på måndagen att det var ”det där förbannade färgade brännvinet”.
Han nyttjade spriten synnerligen måttligt, men blev det en snaps så var det renat eller kanske kryddat. Möjligen en ”Eau de Vie” med sockerdricka, när det spelades kort trettonafton.
På bankmiddagen vankades emellertid cognac och whisky och grön och gul Chartreuse och kanske till och med en lila Parfait d’Amour. Vad vet jag?

Jag läste Lyckoslanten i slutet av 50-talet, med den uppfostrande serien om flickorna ”Spara och Slösa”. Hade den filosofi som sparbankerna stod för då blivit bestående i bankvärlden hade kanske sparbanksrörelsen ännu blomstrat och Islands ekonomi varit i gott skick.
Förflackningen skedde stegvis. Sparbankerna blev aktiebolag, bildade holdingbolag och gick in på börsen. Det var 1995. Sen slog man sig ihop med Föreningsbanken 1997, som också den försvann som folkrörelsebank.
Sparbankerna började uppträda precis som alla andra banker. ”Vi skall ta hand om russinkunder inte dussinkunder”, hette det.

Tanken var ändå att sparbanksstiftelserna som ägde Swedbank skulle fortsätta vara allmännyttiga, dela ut pengar till kultur och idrottsprojekt, till ungdomar och behövande. Det har de också gjort.
Men i den nya ekonomin var det ingen Spara som fick jobb på bankerna, det var bara Slösa. Nästan alla banker förvandlades till vinstmaskiner, ett slags kapitalismens alkemister som försökte göra guld av ingenting. Det gick som det brukar gå då.

På 1950-talet hette alltså bankerna sådant som Simrishamns Sparbank. Orten definierade banken. Sen blev bankerna större än kommunen, ja än samhället och till och med än staten. Jag tänker på stackars Island igen.
När Malmö skulle få ett nytt stadion kom det alltså att heta Swedbank Stadion. Och i Stockholm skall nya Råsunda heta Swedbank Arena.
Tidigare kulturministern och folkbildaren Bengt Göransson skrev för en tid sedan i Efter Arbetet – det var när vi bara fanns på nätet – om den senare anläggningen: ”De som känt oro att banken skulle dra sig ur har lugnats av bankledningens försäkran att deras åtagande står fast. I realiteten betyder det att statens räddningsinsats för bank- och finansväsendet till en del kommer att användas av Swedbank för att betala kostnaden för ett nytt stadion… Frågan blir då: är det rimligt att stadion då kallas Swedbank Arena? Borde den inte heta det den är – Folkets Park?”

Det är en bra idé. Swedbank Stadion i Malmö kan dock inte ta namnet Folkets Park i Malmö. Det är redan upptaget. Men för mig duger det bra med Nya Malmö Stadion. Om det skulle bli aktuellt att byta.
Läget är ju sådant efter den senaste krishanteringen, där Folksam tog över, att sparbanksstiftelserna står där med lång näsa och idrottsrörelsen, handikapprörelsen, kulturföre-ningarna och skolorna med en rad kraschade projekt.
Jag har dock hört att man klarar Swedbank Stadion i Malmö och de åtaganden man har lovat, men sedan är det egna kapitalet slut…

Dags igen för baksmälla och ångest. Det var inte spättor. ”Det var stekt havregynsgröt”.

Skribent: Röde orm