Immanuel Wallerstein om nervösa regeringar och tornadon som kan skapa en ny värld

Varje dag läser jag hur ännu någon ekonom, journalist eller regeringstjänsteman tycker till om hur man bäst ska få till stånd en ekonomisk återhämtning i det ena eller andra landet. Föga förvånande motsäger alla deras kurer varandra. Men nästan alla dessa lärde män verkar bo i en sagovärld. De verkar faktiskt tro att deras recept ska fungera ganska snabbt. I själva verket befinner sig världen bara i början av en depression, som kommer att bli rätt långvarig och som kommer att bli mycket värre än nu. Den akuta frågan för regeringarna är inte hur ekonomin ska kunna återhämta sig, utan hur de själva ska kunna överleva den växande folkliga vrede som de nu undantagslöst står inför.
Låt oss börja med den ekonomiska verkligheten just nu. Snart sagt alla runt om i världen – regeringar, företag, individer – har genom att låna levt över sina tillgångar de senaste 10-30 åren. Världen blev yr av uppblåsta inkomster och en uppblåst konsumtion. Och bubblor måste brista. Den här har brustit nu (eller egentligen är det flera bubblor som har brustit). Insikten att det är omöjligt att fortsätta på den inslagna vägen har nu sjunkit in i medvetandet, och plötsligt har alla börjat frukta att de har slut på pengar – regeringar, företag och individer. När den rädslan tar över, så slutar folk konsumera och låna ut. Och när konsumtion och utlåning sjunker markant, så slutar företagen att producera, eller saktar ner. De kan lägga ner helt och hållet, eller åtminstone avskeda folk. Det är en ond cirkel, eftersom nedläggningar och avskedanden leder till lägre efterfrågan och skapar ännu mer motvilja mot att konsumera och låna ut. Det kallas depression och deflation.

USA:s regering, som fortfarande kan både låna och trycka pengar, har just nu för avsikt att kasta in nya pengar i kretsloppet. Det kan kanske fungera, ifall regeringen kastar in enorma mängder och dessutom på ett klokt sätt. Men antagligen kommer den inte att göra det på ett klokt sätt. Och antagligen skulle de summor som behövs bara leda till ännu en bubbla. I så fall kan dollarn förlora i värde mycket snabbare än andra valutor och riva ner den sista av världsekonomins viktiga stöttepelare.

Under tiden finns mindre och mindre pengar för daglig förbrukning av alla de slag för de 90 procenten fattigaste i världen (och det ser inte så bra ut för de tio rikaste procenten heller). Då blir folk bråkiga. Bara den senaste månaden har vi sett människor protestera mot de ekonomiska svårigheterna på gatorna i ett växande antal länder – Grekland, Ryssland, Lettland, Storbritannien, Frankrike, Island, Kina, Sydkorea, Guadalope, Reunion, Madagaskar, Mexiko – och antagligen i många fler som världspressen inte lagt märke till. I själva verket har protesterna hittills varit ganska milda, men alla regeringar är nu nervösa.
Vad gör då regeringar, när deras främsta bekymmer är att hantera inhemsk oro? De har två val – att skjuta dem som protesterar, eller att blidka dem. Att skjuta dem fungerar bara upp till en viss gräns. Om inte annat så måste våldsmakten själv få tillräckligt bra betalt för att göra det. Och i en allvarlig ekonomisk nedgång är det inte helt lätt för regimerna att ordna den saken. Därför börjar regimerna istället blidka sina befolkningar. Hur då? Jo, först och främst genom protektionism. Alla har nu börjat klaga över andra länders protektionism. Men de som klagar gör samma sak själva. Och de kommer att göra ännu mer. Alla marknadsekonomer säger att protektionism förvärrar det ekonomiska läget ytterligare. Det är antagligen sant, men politiskt är det irrelevant när folk på gatan kräver jobb – nu!

Det andra sätt som regeringarna använder för att lugna ner social oro är socialdemokratiska välfärdsåtgärder. Men för att kunna göra det behöver regeringarna pengar. Dem får de via skatter. Alla marknadsekonomer säger att skattehöjningar (av alla slag) mitt i en lågkonjunktur förvärrar det ekonomiska läget ännu mer. De kan ha rätt, men på kort sikt är det också irrelevant. I en lågkonjunktur sjunker ju skatteintäkterna. Regeringarna kan inte ens hålla jämna steg med sina nuvarande utgifter, för att inte tala om att finansiera ökade utgifter. Därför kommer de att beskatta, på ett eller annat vis. Eller också trycker de pengar.

Slutligen. Det tredje sättet att blidka folk är genom en lagom dos populism. Inkomstklyftan mellan den rikaste 1 procenten och de 20 procenten på botten har ökat enormt de senaste 30 åren. Det gäller både inom länder och globalt. Den klyftan kommer nu att krympas till den mer ”normala” som fanns på 70-talet – en klyfta som fortfarande är mycket stor, men något mindre skandalöst stor. Därför finns det nu regeringar som talar om ”inkomsttak” för bankdirektörer, till exempel i USA och Frankrike. Eller så kan man åtala folk för korruption, som i Kina.
Det hela påminner lite om att vara i vägen för en tornado. Det allra värsta kan drabba en regering helt plötsligt. När det händer, så har de bara några minuter på sig att ta skydd i källaren. Så passerar tornadon, och om man fortfarande lever, så kommer man fram för att titta på skadorna. De kommer att visa sig vara mycket omfattande. Visst, man kan förstås bygga upp igen. Men det är då det verkliga grälet börjar – om hur man bygger upp och hur rättvist man ska fördela de fördelar uppbyggandet för med sig.

Hur länge kommer denna dystra bild att hålla i sig? Ingen vet eller kan vara säker, men antagligen handlar det om rätt många år. Under tiden står regeringar inför val, och väljarna kommer inte att vara nådiga mot de folkvalda. Protektionism och socialdemokratisk välfärd fungerar för regeringarna som källaren under en tornado. Skennationaliseringen av banker är ett annat sätt att ta skydd i källaren.
Vad vi, folket, måste fundera på och förbereda oss inför är vad vi ska göra när vi kommer upp ur källaren – när det nu blir. Den grundläggande frågan handlar om hur vi ska bygga upp igen. Det blir den verkliga politiska striden. Landskapet kommer att vara främmande. All vår gamla retorik kommer att vara misstänkt. Men nyckelinsikten är att uppbyggandet kan föra oss till en mycket bättre värld – men också till en mycket värre. I vilket fall som helst, så kommer den att vara mycket annorlunda.
Immanuel Wallerstein
professor i sociologi
vid Yale University, USA och
världsystemteorins grundare

Skribent: Immanuel Wallerstein