KRÖNIKA. Den gängse ledarsidesanalysen av Socialdemokraternas opinionsras är, föga förvånande, att S är för lite höger. Det har den varit så länge jag kan minnas – precis som min egen analys, i ärlighetens namn, misstänkt ofta landar i motsatsen.
Jag tror det beror på att man för det mesta har slutsatsen klar innan man börjar fundera. Man kastar jästen efter degen.

I Expressen (13 april) enas skribenterna om att det är synd om Mona Sahlin, som ”har varit för snäll” och ”borde ha krävt ett tydligare förnyelsemandat” och så ”skulle hon inte ha släppt in vänstern”.
De har antagligen tagit intryck av Niklas Ekdal, Dagens Nyheters före detta politiske redaktör, som nu återkommer med sina knivskarpa analyser som kolumnist (8 april).
Också han tycker att Sahlin varit ”för snäll”. Nu måste hon kicka ut Ohly, bygga kärnkraftverk, privatisera i vården, acceptera regeringens skattesänkningar och avskaffandet av förmögenhetsskatten. Gillar partiet inte det, så ska Sahlin tacka för sig.
Gör en Reinfeldt! utropar Ekdal.
Han hade lika gärna kunnat säga: Bli som Reinfeldt.
Det där är ett meningslöst race. Hur långt till höger Socialdemokraterna än går – och den promenaden har ju pågått länge – kommer borgerligheten aldrig att bli nöjd.

Med risk för att låta väl lättsinnig, så tror jag själv att dagens opinionsläge har föga med valresultatet 2010 att göra. Efter årtionden av maktinnehav äger Socialdemokraterna nog fortfarande både jobb- och välfärdsfrågorna när det kommer till kritan – som i en superkris. Om det råder massarbetslöshet 2010 – och det tror ju alla – har de därför stora chanser att vinna. I alla fall om de ställer upp, just ett socialdemokratiskt program, och inte skriver av Reinfeldts. Ja, tusan vet om det inte skulle räcka långt med ett blankt papper som valmanifest också i värsta fall.

Petter Larsson

Skribent: Petter Larsson