Med fascination har vi kunnat följa bonusjägarnas ursäkter den senaste tiden. När de tvingats göra avbön för sin girighet (andra skulle säga skamlöshet) har de aldrig haft annat motiv än att slippa undan förebråelser och personliga lidanden. Någon skuld har ingen av dem känt. Och ingen av dem har gett intryck av att förstå sammanhang och rimlighet. Det närmaste en ursäkt de kommit har varit en hänvisning till att de bara lojalt och självuppoffrande har följt av andra utformade regelsystem.

Just därför har det varit särskilt intressant att följa jakten på LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Att hon godtagit – eller inte insett betydelsen av – löne- och pensionsavtalens innebörd har varit ett värre brott än det som de som skojat henne begått.
Styrelseledamoten Jan Herin har enligt vad han själv skrivit förstått, men har sluppit den naturliga följdfrågan om varför han tyckte att direktörens avtal var okej.
Wanja drabbas av samma öde som den stackars gotländske bonde som blev bestulen på en gris – han fick hela livet därefter heta Tjuvpelle.
Jag ömkar inte Wanja – att vara offentlig person är inte så lätt, och hon får som kraftfull kvinna finna sig i att hanteras brutalare än ömskinnade näringslivshannar.

Men ansvarsfrågan borde man kanske ändå grunna vidare på. En styrelseledamot har ansvar, och har man skrivit under verksamhetsberättelsen är alla undertecknare lika ansvariga som verkställande direktören och ordföranden. Det finns emellertid en hake i resonemanget – det tar inte hänsyn till hur arbetet i en styrelse i praktiken går till och måste gå till. Alla ledamöter kan inte förhandla om lön med direktören. Det vore orätt mot honom eller henne, och det vore framförallt idiotiskt att låta direktören få iaktta de spänningar som alltid finns i en styrelse, i synnerhet om den är vad som kallas partssammansatt.
Därför måste styrelsens ordförande få fullmakt, inte bara att förhandla, utan också att träffa avtal. Jag minns hur det under den värsta MBL-yran gick till i styrelser där fackets företrädare alltid måste gå tillbaka till medlemmarna för att få godkänt, men aldrig begrep att om de senare underkände överenskommelsen vid sammanträdesbordet så befriades också deras motpart från sina förslag.

Styrelsen är med andra ord i regel tvungen att godkänna ordförandens avtal med direktören. Skulle den säga nej, finns det bara en enda lösning – ordföranden måste avgå. Och det kan ju tänkas att styrelsen tycker att ordföranden är okej i alla andra sammanhang och de har därmed inget val.

Ni minns kanske vad som hände häromåret i Sveriges Radios styrelse. En ny ordförande felbedömde sin styrka. Hon trodde att hennes ordförandeskap var så accepterat att också de som var hennes politiska motståndare skulle godkänna hennes beslut att anställa en ny radiochef. I själva verket tycks inte ens hennes partivänner ha gjort det. Hennes undertecknade anställningsavtal annullerades av styrelsen. Två resultat av detta: Det ena att hon själv tvangs lämna ordförandestolen. Det andra att styrelsen trots detta inte kom ifrån det avtal som hon undertecknat. Radion fick betala några miljoner till en verkställande direktör som aldrig fick bli det.
Men visst har Wanja ett ansvar som skulle ha kunnat leda till att hon tvingats avgå, inte för att hon förbrutit sig, utan därför att begreppet ansvarsfrihet inte betyder att ingen längre har ansvar, utan tvärtom innebär att den som beviljar ansvarsfrihet tar på sig ansvaret för det som står i en årsberättelse.
Medlemmarna i en idrottsförening, som på årsmötet beviljar styrelsen ansvarsfrihet, verkar alltid överraskade och ibland oroade när någon berättar detta för dem.
Mediajakten på Wanja syftar främst till att hitta en syndabock.
Minns då att syndabockar söker man av ett enda skäl. Man vill befria sig själv från varje som helst ansvar för det som hänt.

Skribent: Röde Orm