Tillbaka till 1800-talet?

Berit Andersson om barn, polisövergrepp och en nedlagd undersökning

DEBATT: Vissa barns rättigheter kan kränkas systematiskt utan rättsliga efterräkningar. Det visar den nedlagda förundersökningen av händelsen vid Möllevångstorget i Malmö för drygt ett år sedan, då fem pojkar i 12-13-årsårsåldern greps av polis. En polispatrull hade strax före ingripandet fått larm om ett rån där förövarna beskrevs ha utländsk härkomst. Patrullen stoppar pojkarna, som ställs upp mot en husvägg, visiteras och får stå med uppsträckta händer – inför strålkastare, poliser, hundar – i över en halvtimme, medan åskådare samlas runtomkring, alltmer undrande och upprörda. Efter att ha befunnits oskyldiga omhändertas pojkarna och körs hem till föräldrarna. Dessa får av polisen veta att barnen vistats i en farlig miljö och borde ha bättre tillsyn. Till saken hör att alla bor vid Möllevångstorget och var på väg hem från fritidsgården. Händelsen filmas och hamnar på Internet. Den blir mycket omskriven, en stödgrupp bildas och debatter ordnas, där polisen beskylls för olaga frihetsberövande, diskriminering, godtycke och brutalitet. Anmälningar görs till polisen, diskrimineringsombudsmannen och JO.

Nu kommer alltså historiens efterspel. Samtliga utredningar läggs ned. Chefsåklagare Jörgen Lindberg hittar i sin förundersökning en lång rad brister och fel i polisens agerande: De hade inte rätt att gripa underåriga. Det fördes inget protokoll över gripandet. De hade inte rätt att visitera barnen. Det var ett brott mot yttrandefriheten att tvinga dem att vara tysta. Det var oacceptabelt att låta dem schavottera på allmän plats. Polisen hade inte heller rätt att omhänderta barnen, och det var fel att anmäla dem till socialtjänsten.
Men ingen enskild polis kan ställas till ansvar. Inget brott eller tjänstefel kan dokumenteras. Filmen som togs av polisen rapporteras ha försvunnit. åklagaren konstaterar olaga frihetsberövande, men har ingen att delge misstanke om detta, eftersom det saknas protokoll. Förundersökningen läggs ned. ärendet överlämnas till Malmöpolisen ”för den åtgärd händelsen kan föranleda”. I en kommentar säger chefsåklagaren att omhändertagandet ju trots allt haft ett gott syfte.

Inom sociologisk metod finns något som kallas representativ anekdot. Metoden används på ungefär samma sätt som den sedelärande berättelsen; den ska på ett tydligt sätt visa upp den djupare innebörden i ett skeende. Berättelsens drag är utmejslade för att avslöja en djupare innebörd. Historien om hur polisen hanterar de fem pojkarna, de upprörda reaktionerna och efterspelet i form av frikännande eller nedlagda utredningar är en perfekt konstruerad representativ anekdot. Frågan är förstås vilken den djupare innebörden är.
Som forskare med viss insikt i polisarbete med ungdomar skulle jag vilja bidra med några tolkningsförslag:

1) Berättelsen handlar om polisens ökande omsorger om våra barn. Politiker och myndigheter satsar på mer ingripande åtgärder mot barn som befinner sig i en så kallad riskzon (som alltså kan vara den egna hemmiljön). Man skulle också kunna tala om polisens ökande befogenheter att kontrollera och korrigera barns oönskade beteende. Läs ”hårdare tag”. Läs uppgivenhet hos de nedskurna barn- och ungdomsverksamheterna. Mycket av polisarbetet handlar idag om att ingripa mot barn och ungdomar, och socialtjänsten styrs också alltmera av polisanmälningar. Sedan 1980-talet pågår en satsning mot ungdomsvåld, som innebär utökat samarbete mellan sociala myndigheter, skola och polis. Föreställningen att våldsbrott hos barn och ungdomar ökat och går allt längre ned i åldrarna har dock ingen egentlig grund i statistiken, den ökning man åberopar är i mycket en effekt av den ökade kontrollen.

2) Berättelsen handlar om rädsla. Rädslan hos politiker att avvika från den cementerade tilltron till ökad poliskontroll som lösning på alla samtidens problem. Bakom den, en diffus och allmänt utbredd rädsla för våld, närd av media och film; en moralpanik med starka kopplingar till främlingsrädsla och syndabockstänkande. De hotfulla är ungdomar med utländsk bakgrund. Rädslan ger eko i de trygghetsenkäter, som ger politisk legitimitet åt alla specialinsatser. Likaså ger den underlag för hotbilder: som att vissa miljöer är farliga att vistas i, pojkar med utländsk härkomst är särskilt farliga, vissa barn är grova brottslingar.

3) Berättelsen handlar om diskriminering och vardagsrasism. Barn brukar ses som oskyldiga och sårbara, men i historien ovan kan vi se hur föreställningarna om barn klyvs. Här finns rånare och oskyldiga. Här finns brottslingar som tål att behandlas tufft och barn som är rädda och fryser om händerna. Här finns, i praktiken, barn med utländsk bakgrund, som ständigt blir utsatta för övervakning och kontroll, och barn med svensk bakgrund som inte blir det. Denna polarisering kan man återfinna historien igenom; den fanns till exempel under industrialiseringens och urbaniseringens tillkomst, den tid som skapade uppfostringsanstalter och barnfängelser för att ”i gott syfte” omhänderta de mest vinddrivna och skyddslösa. är vi på väg dit igen? Konsten att göra barn till brottslingar har praktiserats framgångsrikt de senaste decennierna. Nu har man tydligen nått därhän, som de nedlagda utredningarna visar, att vissa barns rättigheter utan vidare kan förbises, att polisen kan göra lagstridiga gripanden och omhändertaganden, eftersom de sker ”i gott syfte”. Upprördheten hos en del vuxna kan politiker och poliser också bortse från. De kan tystas genom hänvisning till gjorda utredningar.

Berit Andersson
docent i sociologi vid Lunds universitet, har utvärderat socialarbetarfunktionen
på polisens ungdomsrotel 2007

Skribent: Berit Andersson