EU måste lyssna på protesterna

OPINION. Finanskrisen ekar på Europas gator. Förra torsdagen demonstrerade tre miljoner fransmän mot regeringen Sarkozys hantering av krisen. även i länder som saknar den franska protestkulturen har stora demonstrationer kritiserat de sittande regeringarna. I synnerhet i länder som står nära ruinens brant – som i Litauen och Ungern. För att inte tala om Island, vars politiska etablissemang redan i december blev taget på sängen av de omfattande protesterna i landet och tvingades lämna sina uppdrag.
Fler protester väntas. Särskilt inför toppmötet mellan G20-länderna i London, som inleds den 2 april. Här ska man diskutera hur den globala finansiella infrastrukturen bör förändras, och vad som bör göras för att man gemensamt ska kunna häva recessionen.

När den globala rättviserörelsen fick genomslag för snart tio år sedan, var det just frågor som dessa, som rörelsen förde upp på den politiska dagordningen. Organisationer som Attac, kyrkornas Jubel 2000 och världsfacket ställde krav på att gränsöverskridande finansiella flöden skulle regleras och att globala finansiella institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken skulle reformeras. Regelverkens inriktning mot kortsiktiga ekonomiska vinster och marknadslösningar anklagades för att sätta de sociala hänsynen på undantag. De globala ekonomiska institutionernas demokratiska underskott och den bristande insynen i finansmarknaderna kritiserades hårt.
Då kallades kritiken orimlig eller överdriven. När finanskrisen idag är ett faktum, hörs sådana synpunkter från mäktiga statschefer, ekonomer och aktörer på finansmarknaden.

Nu fortsätter protesterna. Inte med ett ”vad var det vi sa”, utan med konkreta krav på hur finansmarknaden borde regleras – och på att den ekonomiska krisens bördor främst ska bäras av de rika.
Veckan innan G20-mötet har utsetts till kampanjvecka.
I London arrangeras i morgon lördag en första demonstration.
I Tyskland hålls demonstrationer samma dag, under parollen ”vi betalar inte er kris”. Bland organisatörerna finns stora fackförbund som IG Metall och Ver.di, Attac, tyska vänsterpartiet samt delar av socialdemokraterna och de gröna. Och runt om i världen hålls liknande manifestationer.

Frågan är dock om de samlade toppolitikerna på G20 kommer att lyssna på kraven. En del, som kraven på att stänga skatteparadisen och reglera finansiella instrument som hotar den ekonomiska stabiliteten, har även EU slutit upp bakom. Så länge inte några av medlemsstaternas egna skatteparadis berörs. Och under EU:s förberedande toppmöte var det rätt lite man kom överens om.
De stora stimulansåtgärder som USA kräver för att få fart på världsekonomin har EU varit skeptisk mot. Plötsligt framstår EU, och inte USA, som bromsklossen i de multilaterala samarbetena.

Fast till skillnad från G8 rymmer G20 en rad andra stater, såsom Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, vilka representerar långt fler människor än de västliga staterna. Deras röst kommer också att höras på toppmötet. I bästa fall kan G20-mötet bli ett startskott för grundläggande reformer av det globala finansiella regelverket, som sätter sociala och demokratiska målsättningar framför marknadshänsyn och ojämlikt fördelade vinster.
I värsta fall kommer bristen på reformvilja att kasta världsekonomin än djupare in i recessionen.
Magnus Wennerhag

Skribent: Magnus Wennerhag