DEBATT. När IF Metall gick ut med att man accepterar att en arbetsdag i veckan ska tas bort för att ”rädda” jobben, vilket i realiteten är en lönesänkning, öppnades helvetets portar. Visserligen kan man förstå desperationen hos Metall, då en stor del av medlemmarna varslats och avskedats redan, men detta öppnar för en total facklig utslagning.
Det finns för det första inga garantier för att jobben kommer att räddas. är direktörer, som vill belöna sig själva med bonusar i en ekonomisk kris som de själva orsakat, kapabla att lyfta företagen ur krisen? Tveksamt.

För det andra går beslutet mot den fackliga traditionen. Redan på slutet av 30-talet började fackföreningsrörelsen driva krav på högre löner inom alla sektorer. Dels för att det är ett naturligt krav för fackföreningar, man företräder helt enkelt sitt intresse. Men också för att man ville undvika – just det – lönedumpning från olönsamma och lågavlönade sektorer.

Samtidigt var det ju också ett samhällsekonomiskt ansvar rörelsen tog, då företagens vinster förflyttades från direktörernas djupa fickor till lönearbetarnas och därefter till konsumtionsmarknaden. Det ledde i sin tur till en god ekonomisk utveckling. Bonusarna må vara tillfälligt tillbakadragna nu, men de svindlande lönerna hos direktörerna är kvar – samtidigt som arbetarnas löner sänks. Om det fortsätter i denna riktning kommer det att skapa lönedumping på hela arbetsmarknaden.

Riad Aliefendic
Studieledare SSU Skåne

Skribent: Riad Aliefendic