Den första instinkten är att inte okritiskt följa drevet. Utan först se alla fakta på bordet. Men om inte Wanja Lundby-Wedin kan bevisa att hon utsatts för någon slags svårförklarlig kupp i AMF:s styrelse eller är ett offer för bedrägeri är LO:s ordförande riktigt illa ute.

I grunden är det rätt enkelt. Om den organisation man företräder i en styrelse, vilken som helst, har bestämda uppfattningar om vad som är orimliga lönekonstruktioner och lönenivåer, oacceptabla pensionslösningar, otillständiga bonusavtal och så vidare så ska det avspeglas i styrelsearbetet.

Om det inte gör det utan det visar sig att man satt sin namnteckning under beslut, som när det blir känt och ifrågasatt framstår som ansvarslöst så är man skyldig en förklaring. Antingen var beslutet riktigt och då försvarar man det med de argument som kan uppbådas. Eller så var det felaktigt och då får man reda ut varför ens namnteckning trots allt står där.

De försök till förklaringar som Wanja Lundby-Wedin har gett fram till nu pekar på att hon trots allt inte förstått den ekonomiska innebörden av förre AMF-vd:ns pensionsavtal. Ingen annan på LO har heller upplyst henne eller reagerat.

Så länge AMF:s affärer gick bra uteblev av allt att döma alla frågor och dog all nyfikenhet på vad som egentligen avtalats med den framgångsrike vd:n Elmehagen. Det var väl enklast så. En katastrof blir en katastrof först när den blir känd. Därför fick åren gå och pengar avsättas utan besvärande kontroll av det som stått att läsa av alla och envar i AMF Pensions årsredovisningar.

Man kan inte påstå att detta faktum är ett överbetyg åt varken ekonomijournalister eller politiska reportrar. De har haft en skandal under näsan länge utan att vakna, men när drevet går verkar alla plötsligt överkloka och har alla samband omedelbart klara för sig.

Den här gången är emellertid läget sällsynt illa valt att skjuta på budbärarna. Ansvaret vilar helt på LO, på Wanja Lundby-Wedin, på förre avtalssekreteraren Erland Olausson och på övriga LO- representanter i AMF:s styrelse.

De framstår oförklarligt nog som otillräckliga för den enda styrelseuppgift som verkligen räknas, den att tillsätta och avsätta vd och sedan ha full koll på hans eller hennes ersättningar och pensionsvillkor.

Ansvaret återfaller också på LO:s styrelse och förbunden. Varför sätta LO:s ordförande och tillika Europafackets ordförande i 24 styrelser? åtminstone fyra styrelseuppdrag borde vara så tidskrävande och kräva ständig noggrannhet och speciell kompetens för att organisationen inte ska riskera att försätta sig i den mardrömssits som LO och indirekt också Socialdemokraterna nu hamnat i. Jag vägrar tro att Wanja Lundby-Wedins många uppdrag har att göra med girighet. Det handlar snarare om en usel tradition av mångsyssleri och en utmanande slapp inställning till styrelseuppdrag, som länge tyngt hela arbetarrörelsen.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson