KRÖNIKA. Om Arbetsmiljöverkets inspektörer skulle vilja ta en titt på arbetsmiljön på alla Sveriges arbetsplatser för att peka ut brister, föreslå förändringar eller slå till med förbud om så krävdes skulle jobbet ta tjugo år.

Före nedskärningarna i verket hade sju år räckt.
Det här är ett udda men ändå talande mått på hur arbetsmiljön omedelbart prioriterades ner när Sven Otto Littorin och hans kollegor i alliansen började sortera mellan viktigt och oviktigt i statens åtaganden mot medborgarna.

Ett annat mått är forskningen. Sverige har i likhet med de flesta industrialiserade länderna i västvärlden tidigare samlat forskningen kring arbetsmiljöfrågor till sammanhållna forskningscentra, arbetslivsinstitut, och anslagit särskilda medel för oberoende forskning på området.

Det är inte självklart att till exempel svenskt näringsliv vill sponsra en forskning som leder till kritiska slutsatser om hur arbetslivet organiseras. Hur kemiska ämnen på ett riskabelt sätt exponeras för människor i produktionen eller hur stress och maktlöshet på jobbet påverkar hälsan har aldrig varit forskningsområden som företagen stått i kö för att stödja.

Forskningsmiljön kring det svenska arbetslivsinstitutet är nu borta. Institutet lades ned, som ett led i att ”avsossifiera” också på det vetenskapliga området när alliansen tog över. Arbetsmiljöproblem uppfattades antagligen som partsinlagor från facket eller möjligen som alltför kostnadsdrivande om det gavs vetenskapligt stöd för förändringar som gynnade folket på golvet.

Det fanns de som hoppades att nedmonteringen av den samlade forskningen kring arbetsmiljö, arbetsorganisation och arbetsmarknad skulle kompenseras på annat sätt när arbetslivsinstitutet väl begravts och fallit i glömska. Men när Lars Leijonborg i höstas pekade ut 24 strategiska områden för statlig forskningspolitik fanns just den här forskningen inte med. Den ansågs väl (felaktigt) inte tillväxtfrämjande, vilket numera all forskning bör vara för att väcka regeringspartiernas lust att öppna plånboken.

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) lät en arbetsgrupp ta reda på vad som hänt efter dessa beslut. Rapportens färska slutsatser är nedslående för alla som har det minsta intresse av arbetsmiljö och hälsa.

överföringen av vetenskapliga resultat till arbetslivet har avstannat.
Unga forskare tvekar nu att satsa på en högst osäker karriär med tveksam finansiering på områden som har direkt koppling till hur människor kan undgå att skadas eller försämras fysiskt eller psykiskt på jobbet.
Universiteten ges ingen hjälp att prioritera om till förmån för arbetslivsforskning även om intresset skulle finnas.
Och Sverige blir nu en andrarangsnation i jämförelse med andra länder på det här forskningsområdet från att tidigare varit ledande.

Visst är forskningspolitik en klassfråga. åtminstone för de som nu bestämmer.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson