”Det handlar om att vi sänker det totala lönepaketet för vår ledningsgrupp. Det vill säga att vi tar bort den rörliga ersättningen men för att något kompensera det höjer vi den fasta delen lite” säger Marcus Wallenberg.
SEB-direktörens löneförhöjning från sju till nio miljoner kompenserar något bortfallet av den rörliga ersättningen!
Det ligger nära till hands att ironisera över Wallenbergs uttalande som andas aningslöshet eller, ännu värre, ren och skär dumhet. Men det är redan så många som skrivit och uttalat sig om bonusskandalen som del i den gigantiska finansskandalen att jag avstår från det. Däremot finns det skäl att fundera lite djupare. Hur ska man förstå det som skett i Wallenberggruppen?
Jag menar att det förhåller sig så här.
Marcus Wallenberg beskrivs ofta som ledare av ett mäktigt finans- och företagsimperium. Det är han inte. Han är arvtagare till det. Ingen kan rimligen tro att han och hans kusin efter en ingående prövning befunnits vara de mest kompetenta personerna i landet att fullgöra ledarskapet. Men problemet är att om man inte låtsades som om de vore kompetenta skulle varje uns av respekt för ärvd makt smulas sönder. Det gäller alltså att vidmakthålla en illusion. Arvtagarna får ikläda sig härskarens mantel, men bakom dem står de som verkligen utövar makten, och de har det som ger dem ledarkompetensen – begåvning, utbildning, erfarenhet, nätverk. Deras namn skiftar, en gång för nu rätt länge sedan Nicolin, för att ta ett exempel. De vet sitt värde och kan därför ta ut vilka ersättningar som helst, arvtagarna är deras fångar. Och de vet att de har ett värde som överstiger det som arvtagarna tillförs, de legitimerar i realiteten en av de centralaste delarna i det kapitalistiska systemet.

Denna deras insikt lockar dem dessvärre att bli cyniska, föraktfulla för omvärlden och dem som de aldrig ser som medmänniskor utan bara som verktyg som ställts till deras förfogande. Och cynismen är den farligaste av alla åkommor som kan drabba dem som leder världen. De förstår inte vidden av cynismens skadeverkningar. Moral kan man aldrig förvänta sig att de ska ge prov på. Moral kan bara den uttrycka som har förmåga att sätta sig in i andras sätt att tänka och känna. Synd är det inte om dem. Deras eftermäle kommer att innefatta mer av förakt än respekt.
Synd är det däremot om Wallenbergarna, vare sig de är välbegåvade eller lite korkade. De är offer för det system i vilket de ingår utan egen förskyllan. De har fötts in i det. Och de kan inte befria sig.
Bengt G

Skribent: Bengt Göransson