Veckan som gick kantades av oordnade reträtter.
SE-bankens VD Annika Falkengren förklarade sin med att hon ”inte lyckats kommunicera” varför hon och bankens direktörer borde ha en saftig löneökning för att kunna hålla nöden från dörren.
Skandia-direktörerna backade också, liksom det till hälften fackföreningsägda AMF, som kör med en i dagens blixtbelysning rätt rolig reklamslogan: ”Lite mer att leva för”.
Göran Tunhammar heter VD:n för AMF. Han förklarade sin reträtt med att: ”det fullständiga raset på aktiebörsen var ju inte förutsebart, när de här systemen gjordes”. Bonussystemen alltså.
Men hallå, är det inte så bonusmiljonerna motiveras? Man måste vara beredd att öppna plånboken för att få de allra skarpaste hjärnorna, de som kan spå i aktiemarknadens kaffesump. Och hela arrangemanget sägs vara till för att vi alla skall få lite bättre pensioner. Smakar det, så kostar det.
”Vi hade en VD som sa att vi klarar inte av att rekrytera kapitalplacerare annars”, sa alltså LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, när hon skulle försöka förklara att hon
i AMF:s styrelse ställt upp på de bonusar som hon manar till kamp mot på 1 maj.
Vad säger man?
Jo, jag blir så fruktansvärt trött på allt detta trams om direktörers löner som ett slags prestationslön och på dessa ideliga hänvisningar till det internationella löneläget och den hårda kampen på världsmarknaden om svenska direktörer.
När hörde ni senast talas om att en svensk bank- eller storbolagsdirektör förlorades till utlandet? Av något annat skäl än att han eller hon skulle skriva sig i ett skatteparadis?

Finns det ändå inte ett samband mellan miljonbonusar och prestation? Jo, i så måtto att girighet, kortsynthet och fixering vid aktievärden är en viktig förklaring till bubblorna och marknadens stora sammanbrott.
För en tid sedan skrev några näringslivsveteraner, bland andra tidigare riksgäldsdirektören Thomas Franzén och tidigare vice riksbankschefen Bengt Rydén, en artikel på DN Debatt om hur det egentligen är. ”En liten klick privata ekonomiska makthavare gynnar varandra på bekostnad av pensionssparare och löntagare”(…) ”deras maktmissbruk är jämförbart med korruption”.
Hade det hänt i Italien hade det helt enkelt varit korruption. Det är en ganska liten familj det handlar om. Direktörer i det ena bolaget ger som styrelseledamöter i det andra bolaget extramiljoner till direktörerna där. Och tvärtom.

Som ni säkert vet kan en blind apa, som kastar pil på en aktiesida i affärstidningen Wall Street och sedan köper de aktier som pilarna träffar (ja, man får hjälpa till med själva affärerna), slå vilken aktieanalytiker eller fondförvaltare som helst.
Det är vetenskapligt bevisat av en professor Bing Liang vid Case Western Reserve University i Ohio. Han visade i en studie redan i början av 90-talet att apan nådde hela 4,5 procents avkastning medan aktieanalytikerna bara klarade 3,8 procent under samma period.
Allra bäst gick det om man satte pengar i en indexfond, det vill säga en fond som bygger på att man inte lägger alla ägg i samma korg, utan sprider ut sina besparingar jämnt och fint.
De stora fonderna och deras spelare förlorar år efter år mot index. Så varför i fridens namn betala svindyrt för deras tjänster?

Ur led är tiden och Centerpartiet, som i rask takt fortsätter sin förnyelse. När det gäller arbetsmarknadspolitik tillhör partiet nu extremhögern i svensk politik. Centerpartiet hackar inte på direktörerna, utan väljer att slå neråt.
Jag läser alltså i tidningen Riksdag och departement att centern vill ”att det ska bli lättare att säga upp de som är nya på arbetsmarknaden, unga och invandrare, genom mildare krav för uppsägning”.
är det för svårt att få bort unga och invandrare från arbetslivet? undrar man.
”Det ska inte bli lättare att sparka folk. Vi vill ha bort att unga tvingas till korta påhugg och vikariat”, säger Annika Qarlsson, centerpartist i arbetsmarknadsutskottet, i en obegriplig kommentar.
Hon vill också att a-kassan ska höjas de tre första månaderna, men att den sedan snabbt ska trappas av. För, som hon säger ”tre månader är snittiden för arbetslösheten, så det skulle inte bli en så drastisk minskning av den ekonomiska standarden”.
För vem? För den genomsnittsarbetslöse?
Men snälla Annika, den personen finns inte, det är en statistisk konstruktion.
Med ett ben i en ishink och ett i braskaminen har man det i genomsnitt ganska skönt. Och om man klär sig för att klara den årliga genomsnittstemperaturen i Arjeplog, fryser man förr eller senare ihjäl.

Skribent: Röde Orm