DEBATT. Konjunkturerna störtdyker, arbetslösheten ökar, tillväxtprognoserna har redan förbytts i stagnationsprognoser och deflationsförväntningarnas monster börjar visa sitt fula tryne.
De närmsta åren kommer med stor sannolikhet att bjuda på den värsta långvariga konjunkturnedgången sedan 1930-talsdepressionen.
I detta minst sagt svåra läge har det blivit allt tydligare att penning- och räntepolitiken inte längre är verkningsfull. Kanske är det också i ljuset av detta som man ska se regeringens aviserande bankpaket på 50 miljarder. Om det sjösätts – det måste först godkännas av EU – skulle det göra det möjligt för bankerna att sammanlagt öka sin utlåning i storleksordningen 500 miljarder kronor.
Men även om kreditgivning ökar löser det inte problemet för företag som inte har några poster i sina orderböcker. Har man ingen som vill köpa ens produkter finns det inte heller något behov av kredit. I en värld där prissättning på tillgångar grundas på förväntat framtida värde är det en klen tröst att realräntan på lån är låg om intäkterna sinar.

Vad regeringen med manisk envishet vägrar inse är att ekonomin behöver en rejäl efterfrågestimulans. Detta insåg Gordon Brown och Nicolas Sarkozy redan tidigt i höstas. Att som regeringen påskina att det skulle räcka med bankakutverksamhet för att marknaden skulle få ekonomin på fötter är en tro för vilken det inte finns någon annan grund än hoppet. Det visar bara hur djupt rotat det sena 1900-talets nyliberala marknadsfundamentalistiska paradigm blivit i breda delar av den svenska borgerligheten.

Med ändalykten och en bit krita kan vem som helst räkna ut att vi mitt uppe i den värsta finans- och ekonomikrisen i mannaminne befinner oss i en extraordinär situation. Och då måste vi ta till extraordinära åtgärder. Att inte använda finanspolitiken bidrar bara till att i onödan förvärra en situation där BNP minskar och arbetslöshet redan rusar i höjden (7,3 procent enligt SCB:s senaste skattning). Om vi har begåvats med två ben, varför bara hoppa runt på ett?
Men för att vi verkligen ska kunna använda det finanspolitiska medlet på ett adekvat sätt måste två heliga kor slaktas: överskottsmålet och utgiftstaket.
överskottsmålet formuleras som ett överskott i de offentliga finanserna på en procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Utgiftstaket innebär att riksdagen för två eller tre år framåt fastställer ett tak för statens utgifter, för att på så vis hålla tillbaka utgiftsökningarna och göra det lättare att uppnå överskottsmålet.
I en internationell jämförelse framstår detta ramverk som exceptionellt restriktivt och betydligt mer ”ambitiöst” än till exempel EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Men ideologiskt har det passat som fot i strumpa för dem som velat se en mindre offentlig sektor. Den nuvarande regeringen har också varit tydlig med att den vill ”att de statliga utgifterna som andel av BNP ska minska svagt.”

Sverige behöver en efterfråge-stimulerande finanspolitik om vi ska överleva och ta oss ur den ekonomiska kräftgången. Då är det kontraproduktivt att som regeringen låtsas att man kan hålla fast vid utgifts- och överskottsmålen. För det går inte!
Enligt senaste uppgifter från Riksgälden blir statens budgetunderskott 135 miljarder kronor i år. För att hålla tillbaka arbetslösheten och dämpa BNP-minskningen kan vi mycket väl bli tvungna att acceptera budgetunderskott i storleksordningen 5-10 procent. I ett sådant läge är det bättre och mer rakryggat att öppet deklarera ett övergivande av ett ur dagens perspektiv sett i grunden förfelat regelverk. även om överskottsmål och utgiftstak under de gångna åren stärkte ekonomin måste vi vara öppna för att det som fungerar väl när solen skiner mestadels fungerar väsentligt mycket sämre när det regnar och man har motvind i uppförsbacke.

Tyvärr har socialdemokratins hantering av denna fråga varit milt sagt märklig. När det tunga skånska partidistriktet kritiserat utgiftstak och överskottsmål har reaktionen från partiledningen varit skarpt fördömande.
Visst var det socialdemokratin som under 1990-talet ledde arbetet med att få ordning på statsfinanserna. Det finns all anledning att vara stolt över det. Men tider förändras. Det som då var nödvändigt och bra är idag förödande och dåligt. Som Keynes lärde oss redan på 1930-talet kan underskott i kristider vara en nödvändig del av en ansvarsfull politik för att skapa jobb och tillväxt.
Det är ont om goda bruksanvisningar i kristider. Men ska ekonomin inte fastna mellan den stagnerande konsumtionens Skylla och den restriktiva kreditgivningens Karybdis krävs en efterfrågestimulerande politik med rejäla satsningar på infrastruktur, en ordentlig arbetslöshetsersättning och ett generöst socialförsäkringssystem. En offensiv finanspolitik kan aktivt bidra till att på sikt minska riskerna för den typ av kostsamma ekonomiska systemkriser vi nu är mitt uppe i. Men så länge vi har en ekonomi med egenstickade tvångströjor i form av utgiftstak och överskottsmål kommer vi tyvärr också att i onödan förlänga den rådande ekonomiska krisen.

Lars Pålsson Syll, Nationalekonom och professor vid Malmö Högskola

Skribent: Lars Pålsson Syll