KRÖNIKA. Det kan nog redan anses klarlagt att när den stora krisen rullade in och började slå vilt mot sysselsättning och produktion stod Sverige utan politik för en arbetsmarknad där jobben försvinner i stället för att bli fler.

Arbetsmarknadspolitik ska fungera i goda som dåliga tider. I goda tider ska rätt arbetskraft slussas till rätt jobb och de som står längst från arbetsmarknaden kompetenshöjas för att bli anställningsbara.
I dåliga tider ska resurserna finnas på plats att för att genomföra arbetsmarknadsutbildningar av ett slag som kan förväntas leda till stabil sysselsättning och hyggliga inkomster när konjunkturen vänder.

I både goda och dåliga tider ska det finnas ett fungerande grundskydd mot inkomstbortfall i händelse av arbetslöshet. När tre av fyra löntagare inte längre får ut ens 80 procent av sin lön och alltid högst 14 900 kronor före skatt vid arbetslöshet och dessutom betalar högre avgifter än någonsin för denna icke-fungerande inkomstförsäkring så väntar ekonomisk katastrof för hundratusentals människor om den här krisen blir så djup som förutspås.

I allianspartiernas föreställningsvärld behövdes nyss inte arbetsmarknadspolitik i traditionell mening. Jobb fanns alltid. Felet var att de var för högt prissatta. Bättre ta ett jobb eller kanske flera till lägsta möjliga lön än att besvära arbetsmarknadsmyndigheter eller Komvux med krav på yrkesutbildning eller möjlighet att studera under något år eller två.

AMS blev ett fult ord och bytte namn. Arbetsmarknadsåtgärder, inklusive yrkesutbildningar, blev något så fult att de närmast avskaffades. Folk som gick i sådana var bidragssnyltare. De skulle ut i jobb, bums. Vilket jobb som helst, var som helst till vilken lön som helst även om den inte gick att leva på.

Så vad har hänt sedan krisen blev ett faktum, också utanför banksfären, som inte ens regeringen kan förneka? Ja, a-kassan är som den är. Grundtryggheten är borta, vilket innebär att de sociala skadorna av arbetslöshet på en arbetsmarknad där till och med de mest kvalificerade under obestämd tid inte kan hitta jobb blir långt värre än vid tidigare kriser i modern tid.

Arbetsmarknadsutbildningar har inte kommit igång. Däremot satsas tre miljarder på något som heter coachning av arbetslösa. Coachning till vad vet ingen. Ordet tycks stå för en new age-variant på tidigare misslyckad AMS-terapi när den var som sämst.
Regionala varselsamordnare har utnämnts. Ett nytt begrepp har därmed berikat den svenska byråkratprosan och åtminstone samordnarna själva lär bli sysselsätta. Med vad är oklart, men jobb för andra skapar de inte.

Vad vi ser är upplösningen av en politik för arbetsmarknaden som ville låta också denna marknad sköta sig själv utan politisk inblandning. När nu den idén gjorts omöjlig av en hård verklighet fanns alltså ingen begriplig politik att ta till för AMS-hatarna och åtgärdsföraktarna i regeringen.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson