Gisela Ekholm skrev en barnbok för många år sedan med titeln Jag är så arg så jag vet nästan inte vad jag gör-boken. En bok med explosiva och färgstarka bilder av Per Ekholm. Jag köpte den och läste den för mina barn när de var små. Nu har jag donerat den till vårt väntrum på jobbet. Den är vältummad, kan jag lova.

Känslorna som bokens flicka uppvisar är överensstämmande med mina nu. För mig handlar ilskan om det samhälle som i en alltmer accelererande fart tar formen av ett orättvist, osolidariskt utanförsamhälle.

Våra regeringspartier gick till val under parollen att avskaffa utanförskapet, ett begrepp som de stämplade på sjuka och arbetslösa. Lösningen var att sluta betala ersättningar till dem och vips skulle utanförskapet vara upphävt.

Nu är verkligheten en annan. Sjuka och arbetslösa är inte mer utanför än du och jag som har jobb – om vi inte bestämmer så. Att vara utanför är en känsla och alltså inte ett faktum, en sanning. Jag har sjuka, också sjuka som inväntar döden, och arbetslösa i min privata vardag. Ingen av dem befinner sig i utanförskap så länge de får de ersättningar de har rätt till. Däremot om, eller när, dessa plockas bort, då är det grinande utanförskapet hotfullt nära. Alldeles oavsett om jag inkluderar dem i mina tankar och med min närvaro. Då blir de beroende av bidrag – socialbidrag. Ett bidrag som är lågt och innebär att de först måste avyttra allt som de har knogat ihop under ett verksamt liv. Ibland ett långt sådant som har utförts med energi och lojalitet och många förkylda arbetstimmar. Fattigdomen ställer sig på dörrmattan och bankar på dörren. Och då blir känslan att befinna sig utanför stark. Utanförskapet är därvid ett faktum. Just nu är det kö för att nå in i det. I välfärdslandet Sverige.

Jag är så arg så jag vet nästan inte vad jag gör …

Skribent: Eva Hillen Ahlström