Lågskattesamhällets iskalla anlete grinar nu mot tiotusentals och åter tiotusentals familjer i det borgerliga Sverige som antingen redan tappat sin försörjning eller med värkande oro väntar på den dag då varslen på den egna arbetsplatsen ska lösas ut i öppen arbetslöshet.

Det var för att kunna sänka skatter som a-kassan försämrades till den grad att en halv miljon människor lämnade den. Ovetande om den världsomfattande kris som väntade runt hörnet och som försatt de skattesänkande regeringspartierna i ett tillstånd av handlingsförlamning.

Hittills har inget gjorts åt a-kassan. Den är och förblir fullkomligt otillräcklig för de metallarbetare, vilkas fackliga ledare i veckan tvingades kasta in handduken och gå med på en sänkning av inkomsten till 80 procent för att begränsa den ekonomiska katastrofen för medlemmarna när industrin gått ner på lågvarv
.
Hittills har inget gjorts åt den smygande kollapsen för svensk fordonsindustri. Det tar kanske ett årtionde innan Västsverige återhämtar sig om den försvinner.

Hittills har inget gjorts för att förhindra att kommuner och landsting tvingas till samma förödande nedskärningar som gjorde 90-talet till ett förlorat årtionde för svensk välfärdspolitik.

Hittills har inget sagts eller gjorts från regeringshåll, som ger hopp om att bostadsbyggandet inte tvärstoppar nästa år.

Pengarna räcker inte till. Skattesänkningarna under de föregående åren var viktigare. Vi skulle alla inte bara få mer att röra oss med. Vi skulle också få ett bättre fungerande samhälle med fler i jobb och fler entreprenörer. Om bara den offentliga sektorn bantades och transfereringarna skars ner – den förhatliga rundgången av skattepengar till dom som tillfälligt eller permanent inte får lön av arbete.

Alldeles bortsett från att de borgerliga skattesänkningarna har ökat inkomstskillnaderna och aldrig kom grupper till del, som nu skulle behöva stöd från den välfärssektor som hotas av krisen, så utgick de från en ekonomisk teori som alltid omfattats av de välbeställda och som nu krossats under marknadens globala kollaps. Tanken att låga skatter och en svag stat ökar tillväxt och produktivitet.

”Det är väl känt att högre skatter och höga transfereringar minskar produktiviteten. Det är väl känt – men stöds inte av ekonomiska data eller historisk erfarenhet”, konstaterar torrt den amerikanske ekonomen Peter Lindert, som ägnat år åt att studera sambandet mellan välfärd och tillväxt.
Vi skandinaver behöver inte lyssna på en kalifornisk professor för att veta att det förhåller sig så. Högskatteländer som Sverige och Danmark har i årtionden lyckats kombinera anständig välfärd och starka trygghetssystem med stor offentlig sektor och jämförelsevis höga skatter.

Nu raseras genom en idiotisk vanföreställning inte bara den svenska krisbekämpningen. Med en borgerlig regering återuppstår bakvägen ett svunnet klassamhälle mitt i krisens härjningar.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson