Centerpartiet hade sina stora framgångar på 70-talet. Partiet surfade fram på den gröna vågen, när folk drömde sig tillbaka till det småskaliga bondesamhälle, där så många hade sina rötter eller helt nyligen lämnat för att bosätta sig i miljonprogrammets förortsområden.
Centerpartiet var stort, i mitten och med ett ungdomsförbund, CUF, befolkat av åsa-Nisse-marxister som Olof Johansson och Börje Hörnlund. Och vissångaren Bernt Staf, som var något av den unga centerrörelsens hovsångare. Han skrev melodier som ”Familjelycka”, som passade ”lika bra för snälla som för dumma”. En bonderomantisk, lättrimmad visa om att leka ”lustgård med en kvinna som är mogen” och att så sin ”havre i en fåra efter plogen”.
Staf var antiimperialist och kallade sig själv för ”centerkommunist”, vilket får en att tänka på Gösta Ekmans monolog från revyn ”Glaset i örat” om ”Centerextremisten”, han som var så ”in i helvete mycket i mitten”.
Det var då det. I folkomröstningen om kärnkraften 1980 stod centerpartiet bakom Linje 3 som ville snabbavveckla kärnkraften. Det blev inget med det, men det blev snabbavveckling av centerrörelsen.
Kvar finns nu bara Stureplanscentern, ännu ett högerparti.

***
Hur gick det egentligen till när folkrörelsen centern avvecklades?
Frågar ni mig så är det inget insiderjobb utan framför allt ett jobb utfört av politiska torpeder från Timbro.
Dick Erixon heter en av dem. Han jobbade på högersmedjan och vigde sitt centerliv åt att bekämpa partiledaren Olof Johansson och samarbetet med socialdemokraterna.
Erixon är inte längre med i centerpartiet, utan ställde i valet 2002 upp för Fria listan, och på Wikipedia får man veta att han idag kan betecknas som neoliberterian, vilket ungefär betyder liberalextremist.
Fredrick Federley är en annan av centerns förnyare. Han lyckades till och med bli CUF-ordförande, argumenterade för kärnkraften och självklart mot samarbetet med socialdemokraterna. Han har en massa högerextrema ståndpunkter, som att vi borde ha platt skatt eller att folk skall kunna sparkas från jobbet lite hur som helst.

***

När det nya Centerpartiets ledare Maud Olofsson skulle förklara helomvändningen i kärnkraftfrågan häromveckan brast det för henne. Det skildrades på ett gripande sätt i ett TT-telegram.
Mot slutet av sitt tal fick Olofsson svårt att hålla igen tårarna, när hon kom in på att hon gör detta för barnen och barnbarnen.
– Jag vill inte säga om tjugo år att jag visste men gjorde ingenting, avslutade hon.

Men Maud Olofsson grät helt andra tårar i den senaste valrörelsen, när hon intervjuades i Företagarnas och TV8s program Valbaren. Om detta likaledes vemodiga ögonblick kunde man läsa i Aftonbladet den 4 juli 2006.
Jag fick en fråga om Tjernobyl nyligen under Företagarnas partiledarutfrågning. Och det där har ju varit ganska långt borta för mig, det har ju gått några år.
­- Men så frågade de mig om kärnkraften och… och då kom tårarna… Vi bodde här med barnen och … de… var… ju små. (Mauds ögon fylls av tårar och hon får svårt att prata.)
­Den sommaren kunde barnen inte plocka bär, de fick inte plocka svamp …”vi var ju rädda för allt de skulle stoppa i munnen. Vi sköt älgar under jakten och grävde ner dem. Hela den där proceduren tog jättehårt på oss”
Maud går till diskbänken, river av en rejäl bit hushållspapper och snyter sig.

***

Jag är bekymrad för centerpartisterna. Vad skall det bli av dom?
Fast jag är än mer bekymrad för mitt kära österlen.
Där har länge funnits ett befogat motstånd mot mineralletning och uranbrytning. Kan vi förhindra det också i framtiden? Klarar vi den moraliska balansgången? Nu?
Kan vi bygga bygga ny kärnkraft, men fortsätta framhärda att här skall inte brytas uran?
Var skall den då brytas? Någon annanstans, hos folk som är fattigare och mera maktlösa?

Jag kommer att försvara mitt österlen mot de nya centerpartisterna och kärnkraftindustrin.
Fram för sol, vind och vatten! Som det står i Olle Adolphsons österlenvisa: ”Ge mig en dag, av vindar och sol vid stränder ljusa och klara. Där tystnaden går, i kullarnas gräs vid havet i österlens dalar”. Ingen uranbrytning i änglamarken!

Skribent: Röde Orm