DEBATT. Ett luftigt klassrum i högstadiet. Uppslaget i läroboken med dem tecknade bilderna om hur den svenska välfärden fungerar, läraren som pedagogiskt förklarar kompromissen mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen på ena sidan och näringslivet på andra. Skattesystemet där arbetarklassen och medelklassen tillsammans finansierar den offentliga sektorn. Allt detta är djupt rotat i ens minne. Ett minne som jag säkert delar med många som gått i den svenska skolan de senaste 30-40 åren. Dock är frågan hur länge denna skönmålning, som under en lång period i viss mån har varit en verklighet, kan penslas upp på staffliet för eleverna. Under min högstadieperiod för några år sedan, där mitt politiska engagemang väcktes, hade detta system i stor utsträckning redan raserats och kvar stod enbart stommarna. Det var också där någonstans insikten om att detta inte riktigt stämmer, hur välorganiserat det än såg ut att vara i böckerna, kom upp för mig.

Det starka offentliga skyddsnätet lyste med sin frånvaro då nedskärningarna i äldreomsorgen i kommunen duggade tätt, kompromissen mellan arbetsmarknadens parter var håglös när lönerna stod stilla och till och med rörelsen vände kommunalstrejken ryggen och den gemensamma skolan var ett påhitt där vissa skulle välja friskolor till gymnasievalet.

Men det var ju trots allt en högkonjunktur och vi hade det bra mycket bättre än under 90-talskrisen i alla fall. Så gick tongångarna för bara några år sedan och idag suckar man möjligtvis och längtar starkt tillbaka till dessa tider i början av detta sekel då vi åtminstone hade en socialdemokratisk regering. Men det var en regering och ett parti med uppblåst maktstruktur utan något innehåll, förutom möjligtvis ett par idéer placerade på en dammig hylla som stod där för att partitoppen skulle kunna peka och säga: ”Jodå, visst är vi socialdemokrater, visionerna är de samma. Titta på hyllan där så får du se.” Men under denna yta var det en mätt och belåten partiapparat som ströp alla möjligheter till ideologisk diskussion.

Nu i efterhand har det fått straffa sig, väljarna har vänt oss ryggen och bubblan har spruckit likt dagens samhällsekonomi. Vad vi har lämnat efter oss är en nyliberal regering som styr landet i en kris som inte sett sin like på över 80 år. Samtidigt har vi en socialdemokrati som faller ner i ett djupt hål då det inte finns någon ideologisk bas att stå på.

För att vända denna trenden måste vi våga satsa. Vi måste våga tro på en socialdemokratisk ekonomisk politik. Partiet måste helt enkelt ha en stabil mark att stå på för att inte försvinna helt från banan och där är den socialistiska ideologin en nödvändig idéspruta och livlina. Mona Sahlin och hennes stöttepelare måste inse att liberala lösningar och att gå mot mitten är att gräva sin egen grav. Dels för att nästintill alla de etablerade partierna trängs i mitten och flåsar varandra i nacken samtidigt som Jimmy åkessons sverigedemokrater vinkar glatt vid sidan om, men också för att en liberal politik helt enkelt inte är det samhället behöver idag. Kapitalismens maskineri har gått ur funktion efter en brutal påfrestning av ständiga krav på tillväxt.

Denna tidnings framväxt är ett av många exempel på den törstande lusten efter vänsterreformer i samhället och idédebatten. Socialdemokratiska toppen borde ta tillfället i akt och känna av stämningarna bland gräsrötterna. Och i år, då det är 90 år sedan mordet på Rosa Luxemburg och 120 år sedan partiet bildades kan det vara värt att påpeka att valet står mellan socialism eller fortsatt barbari.

Skribent: Riad Aliefendic