Familjen och den heliga måltiden. En klassfråga

Den tilltagande övervikten i riket är tydligen ett problem, och uppenbart är det i vanlig ordning lågutbildade och underbetalda som är de största skurkarna. De ger sina barn snabbmat, låter dem inte motionera, och tillbringar alldeles för mycket tid mellan chipspåsar och läskflaskor. Ungefär så.

Det finns en del att säga om den saken, men visst har vi ett problem här. Dock är jag inte alls övertygad om att vi står inför samma sorts fetmaepidemi som man ser
i t ex USA eller Storbritannien. Inte heller jag är övertygad om att det är just en en påstådd underklass som skulle vara värst drabbad.

Naturligtvis äter folk på tok för mycket. Man lassar in som vore man skogshuggare, och det är mycket få som är det idag. Traditionens makt är förmodligen en större skurk än eventuell tillgång på onyttig mat, för faktum är att ur ett strikt näringshänseende är det inga större fel på vare sig hamburgare eller kebab. Inte heller
är färdiglagad mat så illa som den var förr.

I Sverige har vi skattefinansierad skolmat, ett fenomen som inte alls är särskilt vanligt i världen, och definitivt inte i USA eller Storbritannien, där man länge fått klara sig med medhavda smörgåsar, eller med hart när oätlig sörja i en cafeteria (där det kostar pengar). Dessutom har vi bra skolmat – oavsett vad den växande generationen påstår. Jag har rätt många gånger avätit mina barns skolmat och tyckt det varit riktigt gott, medan ungarna samtidigt ser på samma mat med avsky. Förklara det den som kan. Det betyder att alla barn har möjlighet att kunna äta sig rejält mätta i varje fall en gång om dagen, vilket genast minskar risken för den amerikanska varianten av fetma.

Men sen har vi ju det här med att man ska umgås. Mycket ofta hör jag föräldrar – kvinnor – som trumpetar ut att de i varje fall en gång per dygn vill träffa hela sin familj, och därför äter man middag ihop. Man får förmoda att det är medan barnen inte kan försvara sig, eftersom de med åldern får tillräckligt med fritidsaktiviteter för att försvinna från matbordet i förtid.

Middagen är en kvarleva från bondesamhället – och den åts efter arbetets slut. Jag tror knappt den hade den sociala funktion som många idag vill ge den, i varje fall inte förrän på 1900-talet. Och dessutom äts den vid en tidpunkt när vi inte behöver den – om vi inte ska jobba kväll eller natt. Det mesta tyder på att vi lägger grunden för övervikt i den tidiga puberteten, det vill säga under den tid då vi äter stadiga middagar med familjen.

Nu menar jag inte att man ska avskaffa familjemiddagen, men man måste naturligtvis ändra innehållet i den. Det äts på tok för mycket ris, pasta, potatis och spannmålsprodukter. Att äta sånt på kvällen är att be om tilltagande övervikt. Jag är inte heller säker på det påstådda sambandet mellan låg inkomst/låg utbildning och övervikt. Det finns väldigt många välbärgade människor som är skapligt överviktiga. Hur förklarar man det?

Jag upplever inte heller att det finns en skriande okunskap om överviktens orsaker bland några samhällsgrupper. Vi kan inte enkelt lägga ett kalkerpapper över de amerikanska och brittiska erfarenheterna. I själva verket kanske det är så att övervikten är störst i de familjer som har de starkaste familjetraditionerna, där man äter klassisk husmanskost (inte särskilt nyttig) och där man samlas till en familjematning.

Att det sedan naturligtvis finns andra orsakssamband är ju naturligt – folk som inte motionerar är i allmänhet fetare än de som motionerar, grabbar i puberteten kan äta hur mycket som helst utan att bli feta (fast fortsätter de så blir de feta, tro mig), kvinnor över fyrtio är mer kostmedvetna än män i samma ålder etc.

Min poäng är att vi måste se över hur vi umgås med maten. I stora delar av världen är det ett enormt enahanda, men förhoppningsvis näringsrikt intag. Det är en enorm lyx att kunna variera sig, men kroppen har inget behov av det – i själva verket är smakupplevelsen något som mycket länge var förbehållet en mycket exklusiv grupp, och är fortfarande så utanför ekonomiskt starka regioner. Kroppen klarar sig på samma mat varje dag – resten är psykologi.

Jag anser att hälsa kommer bli en klassfråga i framtiden, men frågan är om maten kommer ligga där. Det kanske kan bli så om man också börjar räkna in tiden som det tar att laga mat. Gynnade grupper kommer alltid att ha tid att laga mat – så frågan är varför de inte gör det, för de gör det inte. Däremot upplever folk med underklass-anknytning att de ofta är mycket trötta efter dagens arbete, vilket kan ge anledning till inköp av färdiglagat.

Det sämsta man kan göra är att ge människor dåligt samvete. Jag tror inte folk är lata. De är bara trötta, och man gör sämre val när man är trött. Men på sikt är det ett av de sämsta val man kan göra: att strunta i vad man äter.

Calle Fridén

Skribent: Calle Fridén