KRÖNIKA. Sedan all officiell och säkert uppriktig upprördhet på hög nivå redovisats och tonat bort ur det kollektiva minnet så biter sig orden ändå fast och lagras på de andra.

Nu var det ”jag ska slå honom steril” och den ”lille apajäveln”. Polisbuss i Rosengård hösten 2008. Tre år tidigare, i ett mail till kommunalådet Ilmar Reepalu var det ”alla jävla blattar” och ”kriminella Mohammed”. Avsändare var ett högt polisbefäl i Malmö.

I inget fall var det ord som fälldes i adrenalinchock under svåra yttre omständigheter. På bandet från Rosengård hör man snarare en slags rå upprymdhet i bussens säkerhet. Hur det kan låta när de här poliserna står öga mot öga med en gripen eller misstänkt liten ”apajävel” en mörk natt på stan vill jag inte ens tänka på.

Det är just detta, att rasismen kläs i ord och i visserligen vulgära, men sammanhängande, meningar i situationer där den som säger saker inte är i trängt läge som stärker misstanken om att vi har att göra med ett större polisproblem i Sverige än enstaka rötägg i en för övrigt oförvitlig kår.

Samtidigt lider man med en polis som Börje Aronsson, närpolischef i det polisområde där Rosengård ingår, som nästan uppgivet konstaterar att han nu har ”oerhört mycket jobb framför sig” att förklara för dem som bor i Rosengård att polisen är där för dem.
Hans jobb har utsatts för ett internt sabotage. Och det var alltså inte första gången. Vilket stöd får nu han av sina chefer, sina kollegor och sina fackliga företrädare?

Och vad säger det om polisen att bandet med de gladlynt rasistiska tillmälena och hoten används som bevisning i en huvudförhandling utan att någon reagerat eller haft självbevarelsedrift nog att ta bort de ord som, om de yttrats offentligt, hade lett till åtal för förolämpning eller hets mot folkgrupp?

Det här är inget Rosengårdsproblem. Människorna i Rosengård har nog med sina egna problem utan att behöva belastas med att polismän som skickas ut för att skydda dem och deras egendom visar sig förakta invånarna som grupp på grund av deras religion eller hudfärg.
Polisens problem måste polisen lösa själv. Jag vet inte om det fortfarande ligger i rekryteringen. Eller i utbildningen. Eller i en obehaglig kåranda där bristen på civilkurage straffar dem som reagerar mot oegentligheter och indirekt håller rötägg om ryggen och kvar i tjänst. Vi läser nu att polisen jobbat hårt med utbildning i ”värdegrundsfrågor”. Fortsätt för guds skull med det, behovet är uppenbart.

Men som i de flesta organisationer som tvingas frilägga ruttenhet och sviktande etik i de egna leden handlar det ytterst om vilka värden som förmedlas av chefer på alla nivåer. är det så att svensk polis idag leds av chefer som både har kompetensen och inlevelseförmågan att inse den oerhörda skadan av att de enfaldiga med sina fördomar tillåts färga bilden av hela kåren?
Tillåt mig tvivla.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson